Efter viss övertalning från min vän/fiende P har jag provat att vara mänsklig i några dagar. Ni vet, reagera känslomässigt på saker som folk (t ex P själv) säger och gör, "inte orka" vissa saker, "vilja" andra saker osv. Shit vad överskattad den grejen är, alltså. Jag hade vagt föreställt mig någon sorts lättnad. Att det skulle vara skönt att ta av mig min mentala superhjälteoutfit. ICKE. Jag blev ju bara ett åldrande vrak. Nu måste jag få på mig den igen så att jag kan börja fungera. Braka igenom tröttheten och jobba och underhålla barnen. Mitt eventuella lidande hör hemma i fiktionen. Där gör det åtminstone någon nytta, och genererar dessutom ett visst mått av para, som vi säger i Vällingby.
Superhjälteoutfiten måste slöjdas på nytt varje dag. Det går till så att jag hör på hemlig musik och plaskar i vatten och sådär. Jag blir stark av att leka. Om leken inte funnes, funnes ej heller undertecknads cojones. Och utan cojones kan undertecknad inte nedteckna några litterära eller dramatiska texter.