tisdag 4 augusti 2015

Solorehabilitering

Jag rehabiliterar mig själv i brist på alternativ. Hoppas att jag hinner en bit i det arbetet innan något nytt inträffar så att jag måste börja om. Jag tackar ja till vissa jobb, eftersom den person jag är när jag arbetar är igenkännlig för mig. Arbetet är en trygg plats, i vilket fysiskt rum det än sker. En annan rehabiliteringsform är hushållsarbete. If all else fails kan jag städa, tvätta, tömma och fylla diskmaskinen, och samtidigt leka att jag är någon annan, eller att jag är jag fast trygg. Men det viktigaste är att leka med barnen. Det är den absolut bästa världen att vara i. Arbetet och barnen är höga
pelare som reser sig ur den monumentala gyttja som är mitt invaderade psyke.

torsdag 30 juli 2015

Det trivsamma blogginlägget

Det är nog inte jag som skriver detta, utan en halvfiktiv person. Inte den helfiktiva från Reykjavik, utan den jag måste bli när jag tar hand om det som är svårast att ta hand om. Jag kan inte behålla hela mitt språk när jag är den personen. Då blir jag för mycket mig själv. Jag måste bli en Giacomettiversion av mig själv, och sedan klä den i en fatsuit av icke brännbart material. Det som är lite småpyrt med denna högeffektiva version av undertecknad är att hen inte är så bra på att sova. Å andra sidan är hen mycket duktig på att städa, och ganska styv på att leta efter saker. Två rimligt underhållande sysselsättningar. HA, nu hittade jag mitt Visakort! VAD SA NI NU DÅ! Det låg ovanpå torktumlaren, där jag redan tittat tre gånger. Jag är ett GENI, alltså.

Egentligen är jag asirriterad på den jag blir i de här situationerna. Hen är fan på gränsen till förnumstig. Tänker bara på vad som är det rationella att göra, ett ögonblick i sänder, jaadå! Vad fan ska hen annars göra, i och för sig. Men ändå, jag hör på min/hens röst hur förnuftet liksom sprutar ur alla porer och slemhinnor (nej, nu menar jag inget snusk, jag tänkte faktiskt på stämbanden). En bra grej är i alla fall att det är väldigt lätt att veta vilka åtgärder som är de rätta att vidta, eftersom det finns en enkel huvudregel: det som är bäst för mina barn är det som ska göras. Nu är detta inte en situation som direkt involverar barnen, men den involverar mig, ergo: ja, ni klykar. Så även om jag i och för sig inte riktigt ser varför jag inte skulle förtjäna obegränsat med attacker och vansinne från alla källor som går att uppbåda, kan jag ändå inte gegga in mig i sådant. Tur för mig. Också. Av den anledningen är det troligen också bra att jag åker till Åmål i två dygn för ett hyvens kneg. Arbete = en sorts vila för mig. För att jag får göra något som jag vet att jag behärskar, OCH för att jag får bo på hotell och sova. Vila = nödvändigt = jag kommer hem rosig och trind som en liten sockergris. Hoppas jag. När jag skriver detta tror jag naturligtvis att det just därför kommer att hända helt oförutsedda, fasansfulla saker i Åmål, men det är ju bara skrockeliskrock! Dessutom har jag ju nu skrivit att det kanske kommer att hända oförutsedda, fasansfulla saker, och i enlighet med idiotiskt, magiskt tänkande sänker jag därmed risken för att det blir så. Det är bara så TOPPEN.

PUSS och KRAM (nej, jag är inte helt koko, bara extraordinärt trött)

onsdag 29 juli 2015

Dag 7

X: "Tycker du att du är underbar?" Jag: "Va?" X: "Tycker du att du är underbar?" Jag: "Varför frågar du det?" X: "Jag vill veta. Jag vill veta hur du i så fall kan tycka det. Tycker du att du är underbar med dina vidriga podcastar och alla äckliga människor du omger dig med och all skit du skriver? Tycker du det? Sitter du och dina vänner och pratar skit om mig? Det gör ni, eller hur? Timme ut och timme in sitter ni och pratar skit om mig, visst gör ni det?" Jag: "Nej, vi pratar inte om dig." X: "Vilka människor pratar du med?" Jag: "Det säger jag inte." X: "Nej, för då skulle det visa sig att ni bara ägnar er åt att prata skit om mig, eller hur. Berätta för dem hur mitt liv blev på grund av dig. Berätta det. Berätta för dem att jag lever i total misär på grund av dig. Berätta hur underbar du är och hur vidrig jag är, gör det, men glöm inte att också berätta att jag lever i total misär. Berätta det i dina äckliga podcastar. Berätta om Y, berätta vad han gjorde. Berätta det för alla, och säg att det var mitt fel, DET HAN GJORDE som har lett till att du har fått försätta mig i den här totala misären. Jag vill att du berättar om det i alla intervjuer som du ställer upp på, gör det gör det gör det gör det gör det."

X: "SVARA! TYCKER DU ATT DU ÄR UNDERBAR?"

Jag samlar tvätt i en Ikeakasse med ena handen och håller telefonen i den andra

X: "TYCKER DU ATT DU ÄR UNDERBAR, SVARA SVARA SVARA SVARA SVARA"
Jag: "Nej, det tycker jag inte. Fortsätt."
X: "Fortsätt?"
Jag: "Ja, fortsätt. Jag är van vid det här. Jag är gjord för det här."
X: "Nu dör jag snart."
Jag: "Det har du sagt i 40 år."
X: "DU HAR HÅLLIT PÅ ATT TA LIVET AV MIG I 40 ÅR DIN JÄVEL"
Jag: "Fortsätt"
X: "TYCKER DU ATT DU ÄR UNDERBAR TYCKER DU DET TYCKER DU DET TYCKER DU DET SVARA SVARA SVARA"

måndag 27 juli 2015

Dag 6: Stanna då, hjärtjävel

Dag 6 bjuckar på det första rejäla bakslaget i projektet Marty outsmartar sin smärta! Intressant. Alldeles nyss var jag på Coop Extra och trodde att mitt hjärta skulle stanna mellan köttdisken och chipshyllan. Nu har jag närmare 25 års erfarenhet av panikångest, och är dessutom medveten om att jag slutade med SSRI-medicin för någon månad sedan. Så jag var cool. Ingen märkte något. Jag tänkte: "Stanna då, hjärtjävel, om du ska stanna. Men gör det helst innan affären stänger så att personalen inte måste jobba övertid medan de väntar på ambulansen." Panikångest ska man hålla kort. Inte fråga den hur länge den tänker pågå, inte åka till akuten för EKG, inte skrämma upp omgivningen. Man ska bara fortsätta med det man höll på med och samtidigt tala till ångesten i korta, stränga kommandon. Sedan förra sommaren har jag ingen dödsskräck, vilket hjälper väldigt bra. Döden kan ta sig i pastejköket. Jag VILL inte dö, men om jag gör det är det liksom ingen megasurprise. Inte så att alla måste skrika: "VA? Dog hon OCKSÅ? Räcker det inte med ALLA ANDRA som REDAN HAR DÖTT?" Det vore snarare en extrem överraskning om jag aldrig dog.

Jag har varit så duktig i flera dagar. Min hjärna har varit muskelpumpad som en jävla Belgian Blue. Självfallet kommer ett bakslag. I dag är jag som en bebis. Naturligtvis märks det inte, men det är jag. Alla ljud ter sig outhärdliga - och jag är inbäddad i en ljudmatta utan lufthål. Inga möjligheter till ensamhet står till buds. Det är bara att uthärda. Och jag ser inget slut. Dag 6 - SKOJAR du med mig? Hur fan är det möjligt? Det känns som om jag har arbetat i månader med detta. Ska det inte komma en belöning efter långt och hårt arbete? Nej, det är just vad det inte gör. Det som kommer är MER LIDANDE. Som bara kan botas med MER FÖRNUFT. Vad ska vi (alla) göra med våra primitiva känslor? Det går inte att hålla dem outsmartade dygnet runt. Att avrätta dem går inte heller. Det enda som går är att uthärda och uthärda och uthärda tills det är dags att begrava alltsammans. Och när det blir får man inte bestämma själv. Lidandet har sin gång, som en årstid. Jag har bestämt att barnen och jag ska rymma när jag kommer hem från Åmål, dit jag ska på fredag för att jobba. Jag vet inte vart barnen och jag ska rymma, men vi måste rymma någonstans. Jag står inte ut med att hålla oss instängda i Vällingby när jag har möjlighet att ta oss härifrån. Vi hittar på något. 

Jag hyser ett försiktigt hopp om att kanske kunna ha lite roligt i Åmål. Det kommer att finnas människor där. Människor som intresserar mig. Som kanske tycker om att tänka på samma saker som jag tycker om att tänka på. Böcker och sådant. Jag måste hålla mig vid liv. Nu menar jag inte fysiskt. Jag menar att jag måste se till att fortsätta vara en högfungerande individ, på det att min förtvivlan icke måtte påverka någon annan negativt. Det är mitt jobb nu. Det är mitt jobb.

Är det möjligt att stundtals teleportera sig till en tid då allt det här är över? Det kan ju vara redan om ett halvår, eller ännu tidigare. Om jag mycket intensivt tänker på en tid då inget av det som just nu sker längre angår mig - då kan jag kanske vara där. Bara en liten stund. Existera bara en liten stund i en fiktiv värld där jag inte är så här olycklig. Jag ska testa detta nu.

söndag 26 juli 2015

"Jag älskar dig, din hora"

Mer än en gång har jag varit med om att män som varit olyckligt kära i mig har kallat mig "hora". Jag har fått brev med långa beskrivningar av hur meningslöst livet är utan mig, hur mycket brevskrivaren älskar mig, hur vacker och oemotståndlig jag är - och sedan: "I dag gick jag förbi teatern där du är chefshora. Undrade om du knullar något därnere i källaren." Ack, kärleken. Är den inte exempellöst vacker, så säg.
Jag undrar vilket motsvarande epitet Ester Nilsson hade kunnat smeta på Hugo Rask eller Olof Sten, om hon varit lagd åt det hållet. Nu är hon inte det. Hon går inte mycket längre än att kalla Olof "automat" på ett ställe i Utan personligt ansvar, eftersom han hela tiden upprepar samma beteenden i en tillsynes oändlig cykel. Hon undrar varför hon älskar en automat, och kommer inte på något bättre svar än att det bara är så. Det är honom hon älskar, och utan kärlek är livet meningslöst.

"Luften fylldes av blomdoft, humlorna var på enveten jakt. Knappt en enda blomma kunde Ester namnge, men de doftade ljuvligt ändå. Doften kom före språket. Men kanske förfinades förnimmelsen genom klassificering och att man klarare kände doften av sådant man urskilde? Den dag då Ester kom till ro, fick en efterlängtad kropp att alltid vara nära och en ständigt tillgänglig hjärna att utbyta tankar med, den dagen skulle hon sätta igång och lära sig saker, blommor, träd, fåglar och naturens alla namn. Till dess fick det vara, just nu orkade hon inte vidga intrycken och intresseområdena. Det framvällande livet var något hon måste hålla ifrån sig, inte ta itu med och ta in med hela sin uppmärksamhet."

Så tänker Ester i Utan personligt ansvar. Och, senare i romanen:

"Människor blir inte älskade för sin fina karaktär och sällan avskydda för sin elakhet. Ester drogs inte till elakheten hos Olof utan till anblicken av det som glimmade i dyn, för henne att frilägga. Hon älskade inte Olof Sten för att han behandlade henne som sopor utan för hur underskönt det var när han inte gjorde det."

Jag klykar detta. Men varför kan inte Olof frilägga sina goda sidor för egen maskin? Varför måste Ester slösa sin dyrbara tid och kraft på att försöka göra det åt honom, i stället för att ägna dem åt "det framvällande livet"? Att det framvällande livet är viktigare än Olof Sten är en truism, vågar jag påstå. Dessutom finns ett inslag i Esters kärlek till såväl Hugo som Olof, som gör det hela än mer komplext: hon verkar inte tycka särskilt mycket om någon av dem. Genom båda romanerna ter det sig uppenbart att Hugo och Olof är tråkigare, dummare och elakare än Ester. Det är så Ester i mångt och mycket ser på de män som så fullständigt konsumerar henne. Om hon vore man (och fantasilös) skulle hon kanske kalla dem HOROR? Både Hugo och Olof har ju andra kvinnor. Är inte det horigt av dem? Det borde åtminstone vissa av mina gamla friare tycka.

Ja, naturligtvis har jag lidit på samma sätt som Ester Nilsson. Och inte för män som varit ett spår bättre än Hugo och Olof. Objekten för min trånad har också varit emotionellt dästa, förljugna och konturlösa. Men jag försöker välja en annan angreppsvinkel än Ester när jag hanterar kärlekslängtan. Jag försöker tillmäta mig själv samma värde som den jag åtrår tycks tillmäta sig själv. Och DÅ börjar det hända saker. Med mig. Jag blir förfärad. Och vill genast förvandla mitt liv till en enda protestaktion mot mitt eget beteende. Där går någon jävel och trycker i sig ost (föreställer jag mig) medan jag förgås. Jag, en vuxen, kompetent individ. Kan en dylik situation verkligen rymmas inom begreppet "kärlek"? Jag menar inte att Ester, eller jag, inte älskar. Kärlek styrs inte av logik eller förnämliga egenskaper hos objektet; i detta har Ester alldeles rätt. Men det Ester gör glider gradvis längre och längre bort från möjligheten att kunna betraktas som uttryck för kärlek. För det första behandlar hon sig själv med närmast total kärlekslöshet. Hon nedprioriterar myriader av möjliga känslor och upplevelser till förmån för - ingenting, egentligen. Till förmån för att vänta, bli förnedrad och vänta lite till. Och den hon väntar på blir hon som sagt mer och mer skeptisk till, för att till slut, med rätta, förakta honom. Kärleken dör alltså långsammast och smärtsammast tänkbara död.

Och ponera att allt varit annorlunda. Ponera att Olof hade lämnat sin fru och flyttat hem till Ester. Alla som INTE tror att Ester skulle ha ruttnat ihop fullständigt på Olof inom ett år räcker upp en hand. Han har ju rätt när han tidigt i deras bekantskap konstaterar att han är för tråkig för henne. Om det är outhärdligt att vänta på en automat - hur är det då att ha honom omkring sig dygnet runt? Och vad säger att han skulle ha behandlat Ester bättre än han behandlar sin fru?

Ester skulle ha lämnat Olof. Hon skulle även, tvivelsutan, ha lämnat Hugo Rask. Och om hon inte hade lämnat dem skulle hon ha fått ett oerhört mycket tråkigare liv än det hon levde innan hon lärde känna någon av dem.

Slutsats 1: olycklig kärlek, och smärtan den medför, går sannolikt inte att undvika. Men jag börjar faktiskt tro att det går att tidigarelägga insikten om att räddningen inte nödvändigtvis är att kärleksobjektet rusar i ens armar. Räddningen kan vara något helt annat (som inte nödvändigtvis kräver någon annans medverkan).

Slutsats 2: den ohyggliga vrede som troligen ligger bakom epitetet "hora" visar på styrkan i den försmåddes frustration. Men den visar också på ett underliggande (kvinno-)förakt som är mer än skrämmande. Vad hittar jag om jag skrapar på den ytan? Kärlek? Det har jag svårt att föreställa mig.





Dag 5

Jag funderar på att börja räkna dagarna till den 8 oktober i stället. Då blir det väldigt många dagar, men de här numera arton dagarna börjar bli fjantiga att räkna. Den 8 oktober ska Brostis och jag åka båt. Tidningen Vi:s teaterbåt.
Brostis ska spela Limpan, min dramatisering av Allan Edwalls roman i regi av Natalie Ringler. Jag ska prata, tror jag. Jag älskar Brostis. Han ingår i min teaterfamilj. Vi knegade ju även ihop förra året, tillsammans med Ewa Fröling. När Brostis är med är allt enkelt. Det är bara att flamsa. Om jag berättade för Brostis om innevarande sommars ruelser skulle han kontra med en anekdot om någon annan som varit med om något liknande, fast på ett roligare sätt. Jag behöver det. Jag behöver min teaterfamilj. Just nu rör jag mig mellan lägenheten, lekplatserna och Coop Extra. Sinnesstämningarna styrs av sig själva. Ingen påverkar mig, och jag påverkar ingen. Att då dessutom räkna dagar är egentligen inte precis briljant. Det väcker associationer till att sitta i fängelse. Och ljuspunkten i min nuvarande situation är att den innebär frihet. Stor frihet, till och med. Om allt vore annorlunda (detta meningslösa uttryck) skulle jag ha lite att pyssla med, minst sagt. Som det nu är kan jag ägna kraft åt att skriva. Kvinnan från Reykjavik har återvänt dit, men hon lämnade en att göra-lista på köksbordet.

Vad har Gretel och du för er i dag då? Äter ost och håller med varandra om saker? Det ni håller med varandra om har säkert med empati att göra på ett eller annat sätt. Det är fint.

lördag 25 juli 2015

Dag 4: kvinnan från Reykjavik leker att hon är jag som leker att jag är Gillian Andersons rollfigur i The Fall.

Dagens trick för att outsmarta emotionell mjältbrand: leka att det här i själva verket är den första dagen. Ja, jag leker att jag ingår i en fiktiv berättelse om en kvinna som alltid har levt ensam i ett litet radhus i Reykjavik, men som plötsligt, utan förklaring, vaknar som trebarnsförälder i en gigantisk lägenhet i Vällingby. Hon har råkat bli Martina Montelius, och Martina Montelius har blivit hon. Den isländska kvinnan börjar omedelbart försöka sätta sig in i hur det är att vara Martina Montelius, eller snarare: hur hon ska gå tillväga för att leva mitt liv på bästa möjliga sätt. Hon betraktar de tre barnen som kallar henne "mamma". Vilka fantastiska barn, tänker hon. Hur ska jag bäst ta hand om dem? Hon frågar dem om de vill gå ut. Den äldsta flickan vill gå ut, men inte med sin mamma, utan med några andra flickor som just plingade på. Hon har alltså kompisar. Det verkar bra. De två yngre barnen vill inte gå ut. Det ösregnar. De vill vara hemma. Pojken vill vara i sitt rum, som pryds av en fototapet med en jaguar på (kattdjuret, inte bilen). Han spelar in filmer på sin iPad. En kreativ pojke, uppenbarligen. Minsta flickan leker med presenterna hon fick när hon för några dagar sedan fyllde sex år. Hon pratar, hittar på en berättelse. Hon är också kreativ. Verkar vilja fortsätta sin lek. Vad ska mamman göra då? Hon städar. Städningen har inget slut, för lägenheten är så stor. Medan hon städar i ett rum blir de andra rummen stökigare och stökigare. Hon tänker: det gör ingenting. Bara det inte är smutsigt gör det ingenting. Hon plockar upp alla saker från golven och dammsuger. Sedan går hon ut på balkongen med en kopp kaffe. Skriver mail till två av Martina Montelius vänner. Övar på att berätta om MM:s liv. Inser att det är ett liv där mycket av innehållet är osynligt. Dvs: dväljs i revbenskorgens hyllsystem och i pannrummet. Det är en massa tankefoster som morrar och fradgar, dagligen och stundligen. Dessa tankefoster måste med jämna mellanrum framkalvas. Skriftligen. Men så fort ett av fostren har slafsat åstad i vägrenen anläggs två nya. MM lever mycket disciplinerat. Men utanför disciplinens råmärken, eller snarare i dem, inuti själva sargen, råder myteri. Den isländska kvinnan försöker begripa det som just nu plågar den person vars liv hon hamnat i. Det är någon sorts inbillning som interfolierar verkligheten, och verkligheten interfolierar i sin tur inbillningen. Hon är inte ensam om sin inbillning. Någon mer är inblandad. En kanske suspekt, kanske helt reko individ. Inte en av vännerna. Någon annan. En affärsbekant? Omöjligt att avgöra. Hens gestalt är oskarp. Hen har gjort något mot MM, kanske något orättfärdigt, men antagligen inte med avsikt att skada. Det verkar inte som om orättfärdigheten var kalkylerad, eller ens medveten. Snarare handlar det om impulser som inte borde ha följts. Men det är mycket smärta. Hur ska den isländska kvinnan ta hand om MM:s smärta, tills de eventuellt får avlösa varandra igen? Främst handlar det om att genomleva nitton dagar. Under dessa nitton dagar ska arbete utföras och ett sommarlov vara roligt. Resurser: 1. En hjärna. En hjärna kan användas till mycket, men den kan också skapa mer smärta. Det gäller alltså att hantera hjärnan ansvarsfullt. 2. En uppgift. 3. Tillräckligt med pengar. Hyra och andra räkningar kan betalas, mat köpas - och fortfarande finns utrymme för att göra saker som kostar pengar tillsammans med barnen. 4. Uppgifter ger vid handen att en ny säsong av The Fall nu finns att se på Netflix. Bara sex avsnitt, men ändå. Tv-serier kan ha stor betydelse när man är pressad inifrån. Den isländska kvinnan som tillfälligt är MM kan dessutom tillfälligt vara Gillian Andersons rollfigur i The Fall. Gillian Anderson är inte Stella Gibson. Jag är inte Martina Montelius. Jag är en kvinna från Reykjavik som bor i mitt liv. Det blir bra. Jag är redo för natten.