Plötsligt är allting ett år sedan, och det är fortfarande i rörelse, och jag klarar det inte bättre nu än då. Döden kunde fan inte ha valt en sämre tidpunkt än början av sommarlovet. Jag kan inte vara apatisk. Inte för ett ögonblick. Jag måste leka vara glad-leken utan avbrott, hela dagarna och hela kvällarna. Vara hemma och vara glad, rusa till diverse jobb och vara glad, rusa hem och vara glad. Jag kan eventuellt böla på tunnelbanan, men vem fan vill egentligen böla där. Det är inte så att jag inte är glad när jag leker vara glad-leken. Jag är glad på riktigt. Men det kräver groteska ansträngningar att hålla omgivningens synfält fritt från det andra. Fasan över att den enda jag inte behövde förklara något för fortfarande är borta, fyllde år i lördags, fyller ett år som död den 9 juli. Egentligen är jag helt oresonlig när det gäller detta. Jag accepterar det inte. Det är barnsligt av mig. Jag fick tjugotre år av en gemenskap så särskild att jag avstår från att försöka beskriva den. Sorgen, däremot, är lätt att beskriva: den är som en förlossningssmärta som aldrig tar slut. Alltså: en smärta så stark att det enda möjliga är att skrika HJÄLP MIG HJÄLP MIG HJÄLP MIG, trots att man vet att det inte finns någon hjälp; att man måste klara det själv. I detta fall kommer det inget barn som belöning. Det kommer ingen belöning alls. Bara mer frånvaro, i all oändlighet, tills jag själv dör. Är det så? Kommer det att vara så här varje år i juni och juli? I så fall får jag stå ut med det. Vad skulle jag annars göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar