lördag 25 juli 2015

Dag 4: kvinnan från Reykjavik leker att hon är jag som leker att jag är Gillian Andersons rollfigur i The Fall.

Dagens trick för att outsmarta emotionell mjältbrand: leka att det här i själva verket är den första dagen. Ja, jag leker att jag ingår i en fiktiv berättelse om en kvinna som alltid har levt ensam i ett litet radhus i Reykjavik, men som plötsligt, utan förklaring, vaknar som trebarnsförälder i en gigantisk lägenhet i Vällingby. Hon har råkat bli Martina Montelius, och Martina Montelius har blivit hon. Den isländska kvinnan börjar omedelbart försöka sätta sig in i hur det är att vara Martina Montelius, eller snarare: hur hon ska gå tillväga för att leva mitt liv på bästa möjliga sätt. Hon betraktar de tre barnen som kallar henne "mamma". Vilka fantastiska barn, tänker hon. Hur ska jag bäst ta hand om dem? Hon frågar dem om de vill gå ut. Den äldsta flickan vill gå ut, men inte med sin mamma, utan med några andra flickor som just plingade på. Hon har alltså kompisar. Det verkar bra. De två yngre barnen vill inte gå ut. Det ösregnar. De vill vara hemma. Pojken vill vara i sitt rum, som pryds av en fototapet med en jaguar på (kattdjuret, inte bilen). Han spelar in filmer på sin iPad. En kreativ pojke, uppenbarligen. Minsta flickan leker med presenterna hon fick när hon för några dagar sedan fyllde sex år. Hon pratar, hittar på en berättelse. Hon är också kreativ. Verkar vilja fortsätta sin lek. Vad ska mamman göra då? Hon städar. Städningen har inget slut, för lägenheten är så stor. Medan hon städar i ett rum blir de andra rummen stökigare och stökigare. Hon tänker: det gör ingenting. Bara det inte är smutsigt gör det ingenting. Hon plockar upp alla saker från golven och dammsuger. Sedan går hon ut på balkongen med en kopp kaffe. Skriver mail till två av Martina Montelius vänner. Övar på att berätta om MM:s liv. Inser att det är ett liv där mycket av innehållet är osynligt. Dvs: dväljs i revbenskorgens hyllsystem och i pannrummet. Det är en massa tankefoster som morrar och fradgar, dagligen och stundligen. Dessa tankefoster måste med jämna mellanrum framkalvas. Skriftligen. Men så fort ett av fostren har slafsat åstad i vägrenen anläggs två nya. MM lever mycket disciplinerat. Men utanför disciplinens råmärken, eller snarare i dem, inuti själva sargen, råder myteri. Den isländska kvinnan försöker begripa det som just nu plågar den person vars liv hon hamnat i. Det är någon sorts inbillning som interfolierar verkligheten, och verkligheten interfolierar i sin tur inbillningen. Hon är inte ensam om sin inbillning. Någon mer är inblandad. En kanske suspekt, kanske helt reko individ. Inte en av vännerna. Någon annan. En affärsbekant? Omöjligt att avgöra. Hens gestalt är oskarp. Hen har gjort något mot MM, kanske något orättfärdigt, men antagligen inte med avsikt att skada. Det verkar inte som om orättfärdigheten var kalkylerad, eller ens medveten. Snarare handlar det om impulser som inte borde ha följts. Men det är mycket smärta. Hur ska den isländska kvinnan ta hand om MM:s smärta, tills de eventuellt får avlösa varandra igen? Främst handlar det om att genomleva nitton dagar. Under dessa nitton dagar ska arbete utföras och ett sommarlov vara roligt. Resurser: 1. En hjärna. En hjärna kan användas till mycket, men den kan också skapa mer smärta. Det gäller alltså att hantera hjärnan ansvarsfullt. 2. En uppgift. 3. Tillräckligt med pengar. Hyra och andra räkningar kan betalas, mat köpas - och fortfarande finns utrymme för att göra saker som kostar pengar tillsammans med barnen. 4. Uppgifter ger vid handen att en ny säsong av The Fall nu finns att se på Netflix. Bara sex avsnitt, men ändå. Tv-serier kan ha stor betydelse när man är pressad inifrån. Den isländska kvinnan som tillfälligt är MM kan dessutom tillfälligt vara Gillian Andersons rollfigur i The Fall. Gillian Anderson är inte Stella Gibson. Jag är inte Martina Montelius. Jag är en kvinna från Reykjavik som bor i mitt liv. Det blir bra. Jag är redo för natten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar