Du måste göra något som du inte brukar göra.
Du måste hjälpa mig med en sak som vi inte kan prata om.
"Det kan bli svårt att hjälpa dig du inte vill berätta något alls om vad det är."
Men det kan jag inte. Och du har fel.
Ingredienserna utgör rena rutinärenden, både var för sig och tillsammans.
Sorg, frustration, förödmjukelse, maktlöshet, akut psykisk smärta. Du kan göra det i sömnen. Kanske skulle du göra det ännu bättre i sömnen än när du är vaken. När du är vaken kan du vara disträ, självöverskattande, missklädsamt bekräftelsehungrig, då och då alldeles för impulsiv och ibland på gränsen till arrogant. I sömnen skulle kanske alla sådana gupp vara utjämnade. Du skulle ha fri tillgång till dina bästa sidor. Din öppenhet, dina snabba intellektuella och känslomässiga reflexer, din humor, dina ofta oväntade och intressanta associationer.
Men du kan ju inte gärna sova när vi pratar, så jag får nöja mig med ditt vakna, lätt oberäkneliga jag.
"Jag har gjort en förlust", kan jag säga.
"Någon har lagt en rejäl kabel i min hjärna", kan jag också säga, men då kommer du att skratta, jag blir underhållning igen och det fungerar inte längre.
Så jag får bara säga: "Jag har gjort en förlust." Nej. "Jag är mitt i en pågående förlust."
Replikförslag till dig: "Hur känns det?" (!)
Jag: "Det känns inte som att sitta fastspänd i en stol och bli torterad. Du vet, jag berättade ju förra sommaren att det var så det kändes när min vän dog. Att det var som att bli utsatt för fullständigt orimligt stark fysisk smärta och inte kunna röra sig och inte kunna svimma, bara sitta där med alla kroppsdelar hårt fastsurrade vid stolen och känna den ohyggliga smärtan utan att kunna döva den på något sätt." Det har du glömt, men du hinner nästan ordna anletsdragen så att du ser ut att minnas. Jag fortsätter: "Den här sommarens förlust är, since you asked, mer som hett, men inte outhärdligt hett vatten med någon tillsats i, en klibbig tillsats som lägger sig runt samtliga inre organ och håller dem en aning för varma hela tiden. Som att gå omkring så, med en sjukdom som gör alla inre organ för varma - kanske på väg att börja koka eller smälta, men inte nödvändigtvis. Risken finns där hela tiden, som ett subtilt hot. Så känns det. Ungefär. Det går att döva med distraktion. Ja, du hör. Det här är mycket lättare. Men jag tar gärna emot lite assistans. Kan du hjälpa mig att speeda upp detta en aning? Processen. Kan du det?"
Du kan då svara att du ska göra ditt bästa eller att du gärna lyssnar när jag berättar mer. Något sådant.
"Jag vill försöka låta bli att förlåta någon som jag älskar. Jag vill försöka stävja mitt behov av att vara oändligt överseende. Jag är 40 år. Det betyder att jag har ägnat en halv livstid åt att vara oändligt överseende. Nu vill jag prova något annat. Jag vill prova att inte låta människor göra vad fan de vill med mig. Jag vill bara prova det och se hur det känns, se hur det känns att leva så."
Den tanken ter sig kopiöst skrämmande för mig. Men jag har blivit så klar i huvudet de senaste veckorna. Ingen aning om varför, den frågan skiter vi i, den är inte viktig. Det råkar bara vara så att jag är så klar i huvudet att jag inte kan låta bli att tänka den tanken.
Det är det som är hela grejen.
Det borde vi väl kunna prata om, utan att behöva gå in på specifika personer och/eller händelser?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar