Kulturtantens gammelcojones

Jag är så satans uppfylld av saker som är för privata för att jag ska kunna skriva om dem här. Därför är det svårt att blogga - men jag behöver det samtidigt. Jag behöver skriva. Vilket jag i och för sig gör i mitt yrke, men jag behöver skriva utan arvode också. Det är väl något vajsing på mig, kan jag tro. Ibland tänker jag att jag kanske ska skriva om det där privata ändå, men eftersom jag är GAMMAL OCH KLOK låter jag bli. Förra gången jag bloggade och blev för privat hade jag någon journalist från Aftonbladet i min mailbox till slut. Kompromiss: jag skriver om att fylla 40. Jag trodde att jag skulle skita fullständigt i att jag fyller 40, eftersom de flesta av mina närmaste vänner har gjort det för länge sedan och uppenbarligen överlevt. Men de senaste veckorna har jag märkt att jag måste tänka lite på det, trots allt. Kanske för att det är så bloody final. Nu blir jag äldre. Lena Andersson skriver i början av "Utan personligt ansvar" att Ester Nilsson har nått den ålder då man blir äldre vid varje födelsedag, och att hon upplever att den förändringen inträder vid 37. Jag är ju lite efter, så för mig inträder den tydligen vid 40. Nåväl.

Inspirerad av Morris (min son) skriver jag i listform. Det har jag aldrig gjort förut, men okej då.

Pruttigt med att fylla 40 år:

1. Mindre liv kvar.

2. Stundande ålderskrämpor?

3. (hänger egentligen ihop med 2) Jag måste väl sluta röka och börja MOTIONERA snart om jag inte vill få för plågsamma ålderskrämpor. Ser ej fram emot detta.

4. Allt livslångt ansvar jag har tagit på mig ter sig stundom överväldigande. Om jag ska bibehålla ens ett rudiment av självrespekt måste jag kunna hjälpa mina barn så länge jag lever, när de än behöver hjälp och vad de än behöver hjälp med, och jag måste kunna försörja dem och mig på konstnärligt arbete. Mig själv måste jag kunna försörja på konstnärligt arbete tills jag är aska i en urna. Det är skrämmande. Men hur skulle jag annars försörja oss?

4. Jag kommer aldrig mer att få en bebis. Teoretiskt vore det kanske möjligt, men i verkligheten kommer det inte att hända.

Hyvens med att fylla 40 år:

1. Mina 40 år har till stor del ägnats åt att utveckla cojones. Jag är inte fullt så mesig nu som när jag var 20. Eller 30. Eller 35.

2. 24 års arbete har gradvis lett till att jag tjänar mer pengar än när jag var 20. Eller 30. Eller 35. Inte tillräckligt mycket pengar, men mer.

3. Jag är inte död än. Flera av mina vänner är döda, och jag har i och för sig inte hört några klagomål från dem beträffande detta. Men jag har undgått döden så här långt, och det är jag faktiskt tacksam över. Eftersom jag har jagats av dödsskräck sedan jag var 16. Kanske kan den coola ned sig lite nu? Det är ändå ganska bra pissat att ha levt så här länge, tycker jag. Mot bakgrund av det ena och det andra som är - just det: för privat för att blogga om.

4. Jag har, som sagt, så många vänner som är äldre än jag, vilket gör mig mindre rädd. Jag har sett dessa vänner uppleva saker, livsavgörande händelser, överraskningar, stora förändringar till det bättre långt efter att de fyllt 40. Min allra bästa vän (som nu är död) var 46 när vi lärde känna varandra. Så många fantastiska saker hände honom under vår vänskap. Saker som han inte kunde ha förutsett när han var 40. Så det så.

5. Mängden pjäs- och romanstoff väller över alla bräddar. Det är väl en framtid, det också. En möjlig framtid.

6. Jag har väldigt många drömmar. Och starkare muskler att förverkliga dem med än när jag var 20. Eller 30. Eller 35.

7. Läsglasögon är en fetisch. Jag har alltid längtat efter att ha läsglasögon.

Äh, det är skitbra att fylla 40, inser jag (intalar jag mig) nu.