Jag tänker så mycket på vissa romanförfattare som inte är jag. De vilkas böcker innehåller människor som vet vad andra människor egentligen menar eller egentligen tänker. Hur kan de veta det? Jag vet aldrig vad någon egentligen menar eller tänker. Och när andra påstår sig veta det om mig har de nästan undantagslöst fel. Även personer som lever oerhört nära mig har fel. De vet inte alls vad jag tänker, känner eller menar, om jag inte berättar (eller närmast övertydligt visar) det för dem.
Om någon säger något otvetydigt till mig utgår jag från att vederbörande menar vad hen säger. Om någon säger något tvetydigt, eller något som kan tolkas nästan hur som helst, ger jag upp tolkningsförsöken innan jag börjat. Det är ingen idé; jag kommer aldrig att lita på mina tolkningar i alla fall. Varför skulle jag göra det? Jag vet ju de facto inte vad den andre menar, kan aldrig få reda på det med mindre än att jag helt enkelt frågar - så varför ska jag hålla på och försöka räkna ut vad som rör sig i någon annans hjärna?
Hur kan t ex Ester Nilsson eller Carina Rydbergs romanjag handla i enlighet med sina egna teser om andra människors egentliga bevekelsegrunder, tankar och känslor? Hur gör man för att så starkt övertyga sig själv om att man genomskådar andra, kan tyda deras tonfall och kroppsspråk och därmed på ett närmast magiskt sätt veta vad som sker inom dem? "Han flyttade sin vänstra fot sju centimeter. Då visste Ingeborg säkert. Han hade tänkt på henne i förra veckan." HUR VISSTE HON DET?
Egentligen är det konstigt att jag inte fattar sådant här, eftersom jag har skrivit många pjäser. I pjäserna säger folk ofta en sak och menar en annan. Det är väldigt användbart i en pjäs, naturligtvis. Men det är en annan sak. Då är det ju jag som hittar på. Jag har total insyn i alla rollernas hjärnor. Till och med deras förvirring hittar jag i som i min egen ficka. Man skulle kunna tycka att jag därmed borde vara bra på att tyda s.k. undertexter (jag ogillar det ordet, tror jag) även i det förment verkliga livet. Icke. Jag klykar nada. Om du vill mig något får du tala klartext. Helst sakta, med betoning på varje stavelse. Tror du att det finns något underförstått mellan dig och mig, något som är självklart, trots att det aldrig uttalats? Det är i så fall bara underförstått i ditt medvetande.
Nej, jag riktar mig inte till någon särskild. I alla fall inte till någon som kan tänkas läsa detta.
Roligast i dag: leka med Veras radiostyrda bil, som hon fick i födelsedagspresent.
Svårast: det gamla vanliga.
Svårare och svårare: att förklara för omgivningen varför jag FORTFARANDE inte har någon fungerande telefon. Alla andra löser sina telefonproblem på ett par dygn. Högst. Inte jag. Jag orkar inte förklara vad det beror på. I grunden: brist på pengar, naturligtvis. Men inte bara det. Mitt liv är såhär. Jag accepterar det.
Bäst med att skriva i den här formen: att jag inte behöver korrläsa (det gör jag i och för sig i alla fall, men ändå) och att jag inte behöver ha dåligt samvete när det blir långt. Ni kan ju bara skita i att läsa.
Lättare: nu är det väl bara 22 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar