torsdag 30 juli 2015

Det trivsamma blogginlägget

Det är nog inte jag som skriver detta, utan en halvfiktiv person. Inte den helfiktiva från Reykjavik, utan den jag måste bli när jag tar hand om det som är svårast att ta hand om. Jag kan inte behålla hela mitt språk när jag är den personen. Då blir jag för mycket mig själv. Jag måste bli en Giacomettiversion av mig själv, och sedan klä den i en fatsuit av icke brännbart material. Det som är lite småpyrt med denna högeffektiva version av undertecknad är att hen inte är så bra på att sova. Å andra sidan är hen mycket duktig på att städa, och ganska styv på att leta efter saker. Två rimligt underhållande sysselsättningar. HA, nu hittade jag mitt Visakort! VAD SA NI NU DÅ! Det låg ovanpå torktumlaren, där jag redan tittat tre gånger. Jag är ett GENI, alltså.

Egentligen är jag asirriterad på den jag blir i de här situationerna. Hen är fan på gränsen till förnumstig. Tänker bara på vad som är det rationella att göra, ett ögonblick i sänder, jaadå! Vad fan ska hen annars göra, i och för sig. Men ändå, jag hör på min/hens röst hur förnuftet liksom sprutar ur alla porer och slemhinnor (nej, nu menar jag inget snusk, jag tänkte faktiskt på stämbanden). En bra grej är i alla fall att det är väldigt lätt att veta vilka åtgärder som är de rätta att vidta, eftersom det finns en enkel huvudregel: det som är bäst för mina barn är det som ska göras. Nu är detta inte en situation som direkt involverar barnen, men den involverar mig, ergo: ja, ni klykar. Så även om jag i och för sig inte riktigt ser varför jag inte skulle förtjäna obegränsat med attacker och vansinne från alla källor som går att uppbåda, kan jag ändå inte gegga in mig i sådant. Tur för mig. Också. Av den anledningen är det troligen också bra att jag åker till Åmål i två dygn för ett hyvens kneg. Arbete = en sorts vila för mig. För att jag får göra något som jag vet att jag behärskar, OCH för att jag får bo på hotell och sova. Vila = nödvändigt = jag kommer hem rosig och trind som en liten sockergris. Hoppas jag. När jag skriver detta tror jag naturligtvis att det just därför kommer att hända helt oförutsedda, fasansfulla saker i Åmål, men det är ju bara skrockeliskrock! Dessutom har jag ju nu skrivit att det kanske kommer att hända oförutsedda, fasansfulla saker, och i enlighet med idiotiskt, magiskt tänkande sänker jag därmed risken för att det blir så. Det är bara så TOPPEN.

PUSS och KRAM (nej, jag är inte helt koko, bara extraordinärt trött)

onsdag 29 juli 2015

Dag 7

X: "Tycker du att du är underbar?" Jag: "Va?" X: "Tycker du att du är underbar?" Jag: "Varför frågar du det?" X: "Jag vill veta. Jag vill veta hur du i så fall kan tycka det. Tycker du att du är underbar med dina vidriga podcastar och alla äckliga människor du omger dig med och all skit du skriver? Tycker du det? Sitter du och dina vänner och pratar skit om mig? Det gör ni, eller hur? Timme ut och timme in sitter ni och pratar skit om mig, visst gör ni det?" Jag: "Nej, vi pratar inte om dig." X: "Vilka människor pratar du med?" Jag: "Det säger jag inte." X: "Nej, för då skulle det visa sig att ni bara ägnar er åt att prata skit om mig, eller hur. Berätta för dem hur mitt liv blev på grund av dig. Berätta det. Berätta för dem att jag lever i total misär på grund av dig. Berätta hur underbar du är och hur vidrig jag är, gör det, men glöm inte att också berätta att jag lever i total misär. Berätta det i dina äckliga podcastar. Berätta om Y, berätta vad han gjorde. Berätta det för alla, och säg att det var mitt fel, DET HAN GJORDE som har lett till att du har fått försätta mig i den här totala misären. Jag vill att du berättar om det i alla intervjuer som du ställer upp på, gör det gör det gör det gör det gör det."

X: "SVARA! TYCKER DU ATT DU ÄR UNDERBAR?"

Jag samlar tvätt i en Ikeakasse med ena handen och håller telefonen i den andra

X: "TYCKER DU ATT DU ÄR UNDERBAR, SVARA SVARA SVARA SVARA SVARA"
Jag: "Nej, det tycker jag inte. Fortsätt."
X: "Fortsätt?"
Jag: "Ja, fortsätt. Jag är van vid det här. Jag är gjord för det här."
X: "Nu dör jag snart."
Jag: "Det har du sagt i 40 år."
X: "DU HAR HÅLLIT PÅ ATT TA LIVET AV MIG I 40 ÅR DIN JÄVEL"
Jag: "Fortsätt"
X: "TYCKER DU ATT DU ÄR UNDERBAR TYCKER DU DET TYCKER DU DET TYCKER DU DET SVARA SVARA SVARA"

måndag 27 juli 2015

Dag 6: Stanna då, hjärtjävel

Dag 6 bjuckar på det första rejäla bakslaget i projektet Marty outsmartar sin smärta! Intressant. Alldeles nyss var jag på Coop Extra och trodde att mitt hjärta skulle stanna mellan köttdisken och chipshyllan. Nu har jag närmare 25 års erfarenhet av panikångest, och är dessutom medveten om att jag slutade med SSRI-medicin för någon månad sedan. Så jag var cool. Ingen märkte något. Jag tänkte: "Stanna då, hjärtjävel, om du ska stanna. Men gör det helst innan affären stänger så att personalen inte måste jobba övertid medan de väntar på ambulansen." Panikångest ska man hålla kort. Inte fråga den hur länge den tänker pågå, inte åka till akuten för EKG, inte skrämma upp omgivningen. Man ska bara fortsätta med det man höll på med och samtidigt tala till ångesten i korta, stränga kommandon. Sedan förra sommaren har jag ingen dödsskräck, vilket hjälper väldigt bra. Döden kan ta sig i pastejköket. Jag VILL inte dö, men om jag gör det är det liksom ingen megasurprise. Inte så att alla måste skrika: "VA? Dog hon OCKSÅ? Räcker det inte med ALLA ANDRA som REDAN HAR DÖTT?" Det vore snarare en extrem överraskning om jag aldrig dog.

Jag har varit så duktig i flera dagar. Min hjärna har varit muskelpumpad som en jävla Belgian Blue. Självfallet kommer ett bakslag. I dag är jag som en bebis. Naturligtvis märks det inte, men det är jag. Alla ljud ter sig outhärdliga - och jag är inbäddad i en ljudmatta utan lufthål. Inga möjligheter till ensamhet står till buds. Det är bara att uthärda. Och jag ser inget slut. Dag 6 - SKOJAR du med mig? Hur fan är det möjligt? Det känns som om jag har arbetat i månader med detta. Ska det inte komma en belöning efter långt och hårt arbete? Nej, det är just vad det inte gör. Det som kommer är MER LIDANDE. Som bara kan botas med MER FÖRNUFT. Vad ska vi (alla) göra med våra primitiva känslor? Det går inte att hålla dem outsmartade dygnet runt. Att avrätta dem går inte heller. Det enda som går är att uthärda och uthärda och uthärda tills det är dags att begrava alltsammans. Och när det blir får man inte bestämma själv. Lidandet har sin gång, som en årstid. Jag har bestämt att barnen och jag ska rymma när jag kommer hem från Åmål, dit jag ska på fredag för att jobba. Jag vet inte vart barnen och jag ska rymma, men vi måste rymma någonstans. Jag står inte ut med att hålla oss instängda i Vällingby när jag har möjlighet att ta oss härifrån. Vi hittar på något. 

Jag hyser ett försiktigt hopp om att kanske kunna ha lite roligt i Åmål. Det kommer att finnas människor där. Människor som intresserar mig. Som kanske tycker om att tänka på samma saker som jag tycker om att tänka på. Böcker och sådant. Jag måste hålla mig vid liv. Nu menar jag inte fysiskt. Jag menar att jag måste se till att fortsätta vara en högfungerande individ, på det att min förtvivlan icke måtte påverka någon annan negativt. Det är mitt jobb nu. Det är mitt jobb.

Är det möjligt att stundtals teleportera sig till en tid då allt det här är över? Det kan ju vara redan om ett halvår, eller ännu tidigare. Om jag mycket intensivt tänker på en tid då inget av det som just nu sker längre angår mig - då kan jag kanske vara där. Bara en liten stund. Existera bara en liten stund i en fiktiv värld där jag inte är så här olycklig. Jag ska testa detta nu.

söndag 26 juli 2015

"Jag älskar dig, din hora"

Mer än en gång har jag varit med om att män som varit olyckligt kära i mig har kallat mig "hora". Jag har fått brev med långa beskrivningar av hur meningslöst livet är utan mig, hur mycket brevskrivaren älskar mig, hur vacker och oemotståndlig jag är - och sedan: "I dag gick jag förbi teatern där du är chefshora. Undrade om du knullar något därnere i källaren." Ack, kärleken. Är den inte exempellöst vacker, så säg.
Jag undrar vilket motsvarande epitet Ester Nilsson hade kunnat smeta på Hugo Rask eller Olof Sten, om hon varit lagd åt det hållet. Nu är hon inte det. Hon går inte mycket längre än att kalla Olof "automat" på ett ställe i Utan personligt ansvar, eftersom han hela tiden upprepar samma beteenden i en tillsynes oändlig cykel. Hon undrar varför hon älskar en automat, och kommer inte på något bättre svar än att det bara är så. Det är honom hon älskar, och utan kärlek är livet meningslöst.

"Luften fylldes av blomdoft, humlorna var på enveten jakt. Knappt en enda blomma kunde Ester namnge, men de doftade ljuvligt ändå. Doften kom före språket. Men kanske förfinades förnimmelsen genom klassificering och att man klarare kände doften av sådant man urskilde? Den dag då Ester kom till ro, fick en efterlängtad kropp att alltid vara nära och en ständigt tillgänglig hjärna att utbyta tankar med, den dagen skulle hon sätta igång och lära sig saker, blommor, träd, fåglar och naturens alla namn. Till dess fick det vara, just nu orkade hon inte vidga intrycken och intresseområdena. Det framvällande livet var något hon måste hålla ifrån sig, inte ta itu med och ta in med hela sin uppmärksamhet."

Så tänker Ester i Utan personligt ansvar. Och, senare i romanen:

"Människor blir inte älskade för sin fina karaktär och sällan avskydda för sin elakhet. Ester drogs inte till elakheten hos Olof utan till anblicken av det som glimmade i dyn, för henne att frilägga. Hon älskade inte Olof Sten för att han behandlade henne som sopor utan för hur underskönt det var när han inte gjorde det."

Jag klykar detta. Men varför kan inte Olof frilägga sina goda sidor för egen maskin? Varför måste Ester slösa sin dyrbara tid och kraft på att försöka göra det åt honom, i stället för att ägna dem åt "det framvällande livet"? Att det framvällande livet är viktigare än Olof Sten är en truism, vågar jag påstå. Dessutom finns ett inslag i Esters kärlek till såväl Hugo som Olof, som gör det hela än mer komplext: hon verkar inte tycka särskilt mycket om någon av dem. Genom båda romanerna ter det sig uppenbart att Hugo och Olof är tråkigare, dummare och elakare än Ester. Det är så Ester i mångt och mycket ser på de män som så fullständigt konsumerar henne. Om hon vore man (och fantasilös) skulle hon kanske kalla dem HOROR? Både Hugo och Olof har ju andra kvinnor. Är inte det horigt av dem? Det borde åtminstone vissa av mina gamla friare tycka.

Ja, naturligtvis har jag lidit på samma sätt som Ester Nilsson. Och inte för män som varit ett spår bättre än Hugo och Olof. Objekten för min trånad har också varit emotionellt dästa, förljugna och konturlösa. Men jag försöker välja en annan angreppsvinkel än Ester när jag hanterar kärlekslängtan. Jag försöker tillmäta mig själv samma värde som den jag åtrår tycks tillmäta sig själv. Och DÅ börjar det hända saker. Med mig. Jag blir förfärad. Och vill genast förvandla mitt liv till en enda protestaktion mot mitt eget beteende. Där går någon jävel och trycker i sig ost (föreställer jag mig) medan jag förgås. Jag, en vuxen, kompetent individ. Kan en dylik situation verkligen rymmas inom begreppet "kärlek"? Jag menar inte att Ester, eller jag, inte älskar. Kärlek styrs inte av logik eller förnämliga egenskaper hos objektet; i detta har Ester alldeles rätt. Men det Ester gör glider gradvis längre och längre bort från möjligheten att kunna betraktas som uttryck för kärlek. För det första behandlar hon sig själv med närmast total kärlekslöshet. Hon nedprioriterar myriader av möjliga känslor och upplevelser till förmån för - ingenting, egentligen. Till förmån för att vänta, bli förnedrad och vänta lite till. Och den hon väntar på blir hon som sagt mer och mer skeptisk till, för att till slut, med rätta, förakta honom. Kärleken dör alltså långsammast och smärtsammast tänkbara död.

Och ponera att allt varit annorlunda. Ponera att Olof hade lämnat sin fru och flyttat hem till Ester. Alla som INTE tror att Ester skulle ha ruttnat ihop fullständigt på Olof inom ett år räcker upp en hand. Han har ju rätt när han tidigt i deras bekantskap konstaterar att han är för tråkig för henne. Om det är outhärdligt att vänta på en automat - hur är det då att ha honom omkring sig dygnet runt? Och vad säger att han skulle ha behandlat Ester bättre än han behandlar sin fru?

Ester skulle ha lämnat Olof. Hon skulle även, tvivelsutan, ha lämnat Hugo Rask. Och om hon inte hade lämnat dem skulle hon ha fått ett oerhört mycket tråkigare liv än det hon levde innan hon lärde känna någon av dem.

Slutsats 1: olycklig kärlek, och smärtan den medför, går sannolikt inte att undvika. Men jag börjar faktiskt tro att det går att tidigarelägga insikten om att räddningen inte nödvändigtvis är att kärleksobjektet rusar i ens armar. Räddningen kan vara något helt annat (som inte nödvändigtvis kräver någon annans medverkan).

Slutsats 2: den ohyggliga vrede som troligen ligger bakom epitetet "hora" visar på styrkan i den försmåddes frustration. Men den visar också på ett underliggande (kvinno-)förakt som är mer än skrämmande. Vad hittar jag om jag skrapar på den ytan? Kärlek? Det har jag svårt att föreställa mig.





Dag 5

Jag funderar på att börja räkna dagarna till den 8 oktober i stället. Då blir det väldigt många dagar, men de här numera arton dagarna börjar bli fjantiga att räkna. Den 8 oktober ska Brostis och jag åka båt. Tidningen Vi:s teaterbåt.
Brostis ska spela Limpan, min dramatisering av Allan Edwalls roman i regi av Natalie Ringler. Jag ska prata, tror jag. Jag älskar Brostis. Han ingår i min teaterfamilj. Vi knegade ju även ihop förra året, tillsammans med Ewa Fröling. När Brostis är med är allt enkelt. Det är bara att flamsa. Om jag berättade för Brostis om innevarande sommars ruelser skulle han kontra med en anekdot om någon annan som varit med om något liknande, fast på ett roligare sätt. Jag behöver det. Jag behöver min teaterfamilj. Just nu rör jag mig mellan lägenheten, lekplatserna och Coop Extra. Sinnesstämningarna styrs av sig själva. Ingen påverkar mig, och jag påverkar ingen. Att då dessutom räkna dagar är egentligen inte precis briljant. Det väcker associationer till att sitta i fängelse. Och ljuspunkten i min nuvarande situation är att den innebär frihet. Stor frihet, till och med. Om allt vore annorlunda (detta meningslösa uttryck) skulle jag ha lite att pyssla med, minst sagt. Som det nu är kan jag ägna kraft åt att skriva. Kvinnan från Reykjavik har återvänt dit, men hon lämnade en att göra-lista på köksbordet.

Vad har Gretel och du för er i dag då? Äter ost och håller med varandra om saker? Det ni håller med varandra om har säkert med empati att göra på ett eller annat sätt. Det är fint.

lördag 25 juli 2015

Dag 4: kvinnan från Reykjavik leker att hon är jag som leker att jag är Gillian Andersons rollfigur i The Fall.

Dagens trick för att outsmarta emotionell mjältbrand: leka att det här i själva verket är den första dagen. Ja, jag leker att jag ingår i en fiktiv berättelse om en kvinna som alltid har levt ensam i ett litet radhus i Reykjavik, men som plötsligt, utan förklaring, vaknar som trebarnsförälder i en gigantisk lägenhet i Vällingby. Hon har råkat bli Martina Montelius, och Martina Montelius har blivit hon. Den isländska kvinnan börjar omedelbart försöka sätta sig in i hur det är att vara Martina Montelius, eller snarare: hur hon ska gå tillväga för att leva mitt liv på bästa möjliga sätt. Hon betraktar de tre barnen som kallar henne "mamma". Vilka fantastiska barn, tänker hon. Hur ska jag bäst ta hand om dem? Hon frågar dem om de vill gå ut. Den äldsta flickan vill gå ut, men inte med sin mamma, utan med några andra flickor som just plingade på. Hon har alltså kompisar. Det verkar bra. De två yngre barnen vill inte gå ut. Det ösregnar. De vill vara hemma. Pojken vill vara i sitt rum, som pryds av en fototapet med en jaguar på (kattdjuret, inte bilen). Han spelar in filmer på sin iPad. En kreativ pojke, uppenbarligen. Minsta flickan leker med presenterna hon fick när hon för några dagar sedan fyllde sex år. Hon pratar, hittar på en berättelse. Hon är också kreativ. Verkar vilja fortsätta sin lek. Vad ska mamman göra då? Hon städar. Städningen har inget slut, för lägenheten är så stor. Medan hon städar i ett rum blir de andra rummen stökigare och stökigare. Hon tänker: det gör ingenting. Bara det inte är smutsigt gör det ingenting. Hon plockar upp alla saker från golven och dammsuger. Sedan går hon ut på balkongen med en kopp kaffe. Skriver mail till två av Martina Montelius vänner. Övar på att berätta om MM:s liv. Inser att det är ett liv där mycket av innehållet är osynligt. Dvs: dväljs i revbenskorgens hyllsystem och i pannrummet. Det är en massa tankefoster som morrar och fradgar, dagligen och stundligen. Dessa tankefoster måste med jämna mellanrum framkalvas. Skriftligen. Men så fort ett av fostren har slafsat åstad i vägrenen anläggs två nya. MM lever mycket disciplinerat. Men utanför disciplinens råmärken, eller snarare i dem, inuti själva sargen, råder myteri. Den isländska kvinnan försöker begripa det som just nu plågar den person vars liv hon hamnat i. Det är någon sorts inbillning som interfolierar verkligheten, och verkligheten interfolierar i sin tur inbillningen. Hon är inte ensam om sin inbillning. Någon mer är inblandad. En kanske suspekt, kanske helt reko individ. Inte en av vännerna. Någon annan. En affärsbekant? Omöjligt att avgöra. Hens gestalt är oskarp. Hen har gjort något mot MM, kanske något orättfärdigt, men antagligen inte med avsikt att skada. Det verkar inte som om orättfärdigheten var kalkylerad, eller ens medveten. Snarare handlar det om impulser som inte borde ha följts. Men det är mycket smärta. Hur ska den isländska kvinnan ta hand om MM:s smärta, tills de eventuellt får avlösa varandra igen? Främst handlar det om att genomleva nitton dagar. Under dessa nitton dagar ska arbete utföras och ett sommarlov vara roligt. Resurser: 1. En hjärna. En hjärna kan användas till mycket, men den kan också skapa mer smärta. Det gäller alltså att hantera hjärnan ansvarsfullt. 2. En uppgift. 3. Tillräckligt med pengar. Hyra och andra räkningar kan betalas, mat köpas - och fortfarande finns utrymme för att göra saker som kostar pengar tillsammans med barnen. 4. Uppgifter ger vid handen att en ny säsong av The Fall nu finns att se på Netflix. Bara sex avsnitt, men ändå. Tv-serier kan ha stor betydelse när man är pressad inifrån. Den isländska kvinnan som tillfälligt är MM kan dessutom tillfälligt vara Gillian Andersons rollfigur i The Fall. Gillian Anderson är inte Stella Gibson. Jag är inte Martina Montelius. Jag är en kvinna från Reykjavik som bor i mitt liv. Det blir bra. Jag är redo för natten.

fredag 24 juli 2015

Dag 3

Låter jag olycklig? Det är jag inte. Detta handlar inte om "olycka" och "lycka", utan om ett krig som pågår i min hjärna. Starkt påminnande om en virusinfektion som kroppen arbetar för att bota. Nu kan jag inte gå till vårdcentralen och apoteket och få hjälp med detta, tyvärr. Jag kan bara hjälpa mig själv  - och vänta. För övrigt tänker jag inte på mitt liv som "lyckligt" eller "olyckligt". Enligt min uppfattning är livet inte utformat på ett sådant sätt att de termerna är applicerbara. Tillvaron, den inre och den yttre, byter oavbrutet skepnad. Stundtals är smärtan över den senaste tidens utveckling fullständigt omöjlig att uthärda. Men i nästa ögonblick kan det gå riktigt bra. Jag är alltså akut olycklig i högst 15 minuter - sedan händer något som jag måste reagera på, och som distraherar mig från olyckan, eller också hittar jag ett sätt att parera det värsta. Jag är dock noga med att inte döva plågan, utan konfrontera och temporärt läka den. Dvs: jag använder inte alkohol, svartmålning av annan individ eller självbedrägeri som överlevnadsredskap. De värsta stunderna är när jag tillåter förnuftet att släppa greppet om känslan, när jag tillåter mig att känna helt primitivt, känna impulsen att bara lägga mig ned och storböla tills någon kommer och räddar mig. Det är förstås en otäck känsla. Särskilt med tanke på att ingen skulle rädda mig. De som önskar att de kunde kan ju inte. Och de som skulle kunna är förhindrade på olika sätt. Även du. Det måste jag utgå från. Allt annat vore att ge den potentiella totalkatastrofen fullständigt fritt spelrum. Men ändå: HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP! See? Ingenting hände för att jag skrek HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP. Jag får således fortsätta hjälpa mig själv.
Allt detta interfolieras av mycket påtaglig lycka. Den har en uppenbar källa. Kan du gissa vad det är som gör mig lycklig? Gissa på det mest självklara. Just det.
Dessutom pågår som vanligt en massa vidrigheter i det samhälle jag lever i. Etta på listan för närvarande är Sjunnessons och Dagerlinds erbarmliga narrspel, och Sonessons och Gudmundsons hysteriskt snuskiga twittrande om tiggande människors menliga inverkan på Sveriges möjligheter att imponera på turister (!). Jag kan inte lägga all min energi på att lida när människor som bor i samma land som jag håller på såhär. Det vore fullständigt perverst. Så en hel del energi går åt till att planera höstens opinionsbildande arbete. Bra opinionsbildning måste vara genomtänkt. Det duger inte att bråka med dilettanter på internet. I stället gäller det att starta större projekt med fler människor involverade, och presentera dessa projekt i offentligheten när de är tillräckligt genomarbetade. DÅ kan saker faktiskt börja hända. Nej, jag kan inte förändra Sverige, men jag kan bidra till den förändring jag önskar genom att använda min tillgång till det offentliga rummet på rätt sätt, och genom att samarbeta med andra som också vill påverka. Samt - viktigast - involvera människor som inte har självklar tillgång till den breda debatten. Bidra till att de får synas och höras. Det är vad jag kommer att göra.
Och det hjälper mig dessutom med de aspekter av mitt liv som bara angår mig. Det blir mycket lättare att överleva känslomässigt om jag anser att jag har en uppgift. Det lärde jag mig när jag började jobba med teater på kaffehämtarnivå. Då var jag mycket mer utsatt, på alla möjliga sätt, än jag är nu. Säkert fanns det människor omkring mig som ville hjälpa mig på olika sätt. Ja, det vet jag att det fanns. Och psykakuten fanns. Där kunde jag få sitta i väntrummet en lång stund, sedan inne hos en läkare en mycket kort stund, och sedan återgå till mitt ångestfyllda irrande på gatan och olika nattbussar. Men den som konkret hjälpte mig var faktiskt Thorsten Flinck. För han anförtrodde mig uppgifter. Det var snart inte bara kaffe jag fick hämta, utan viktigare saker. Rekvisita som behövdes så fort som möjligt för att arbetet skulle kunna fortskrida. Till exempel. Och han bad mig till och med om konstnärliga råd. Mig! Jag behövdes för att föreställningen skulle kunna gå till premiär. Inte någon, vem som helst som kunde springa ärenden. Just jag behövdes. Ja, jag tror att det var den viktigaste orsaken till att jag överlevde, och det minns jag nu, när jag faktiskt i teorin skulle kunna överleva alldeles utmärkt på att bara prata och ta emot beröm. Ekonomiskt, alltså. Just nu. I minst ett år till. Men jag skulle inte klara av mitt liv på det stora hela, ty att prata och ta emot beröm är inte att behövas. Det är att onanera i en spegelsal. Det vill säga: helvetet. Därmed inte sagt att jag inte tycker om att prata och ta emot beröm. Det gör jag givetvis. Men det kan inte vara meningen med mitt yrkesliv. Meningen med mitt yrkesliv ska vara att försöka tillföra något i sammanhang som jag tycker är akut betydelsefulla. Vilka sammanhang det är kommer att visa sig. Ledtråd: Sjunnesson, Dagerlind och deras polare kommer att bli ganska purkna, vågar jag hoppas.

torsdag 23 juli 2015

Dag 2

Den enda möjliga alternativet till förruttnelse är att försöka åstadkomma någon sorts framåtrörelse. Så är det, inte sant? Ingenting kan radera det som har hänt. Det kommer alltid att ha hänt, vad jag än går omkring i Vällingby och anser. Men under loppet av 21 dagar kan mycket mer hinna hända. Som inte heller går att radera. Kommer du ihåg när jag pratade om livet som en person? Du sade att man skulle kunna göra en ny Sjunde inseglet-scen, där Max von Sydow spelar schack med livet i stället för med döden. Jag kan inte spela schack. Men jag kan ha roligt. Och om jag vill kan jag leka att livet är en person, och säga till det: "Vad tänker du göra åt det här då?" Ju längre den här sommaren pågår, med sin inneboende kapacitet för att utlösa ångest, desto roligare blir den. Till stor del beror det, tror jag, på att jag inte har några större ekonomiska resurser just nu. Barnen och jag leker och pratar hela tiden, utan avbrott för att stå vid bagageband eller stirra på Markoolios delfinshow. Vi hittar på själva.  Livet förändras väldigt mycket när man börjar hitta på själv, men det behöver jag givetvis inte förklara för dig. Du är nästan lika kreativ som jag. Men mycket mer behövande. Varför behöver du så mycket? Du är ju nybliven sambo och allt! Och så uppskattad av alla möjliga, tycks det mig. Men det är ju den sortens kommentarer som bara den som saknar inlevelseförmåga kommer med. Se bara på Boel i - just det! - Oscar Levertins vänner.
Eller varför inte Gabriel. Rollen heter så i en monolog som jag skrev för Leif Andrée (Känner du till honom? En av Sveriges bästa skådespelare) 2006. Jag minns när jag skrev den. Det tog en natt. Jag var höggravid. Pjäsen hade premiär tidigt året därpå, om jag inte minns fel. På Galeasen. Hur som helst: Gabriel kan påstås vara en person med många källor till bekräftelse i sitt liv. Han har ett bra arbete i Medborgarhusets informationsdisk, en fru som inte slår honom - och till och med ett barn. Ändå plågas han, inte bara av panikångest, utan av en massa annat också. Pjäsen finns i bokform tillsammans med två av mina andra pjäser. Om du vill läsa den! Hehe.
Samma sak med Boel. Hon har hela fyra (vuxna) barn, sin man Greger (som i och för sig är ganska sur, men han är åtminstone där) och ett hejdlöst stimulerande yrke (hon föreläser om språk och litteratur). Ändå ger hon sig ut och söker lyckan. Eller vad hon nu söker. Så inte menar jag att du inte har rätt till ditt bekräftelsebehov. För övrigt vet jag ju mycket lite om dig. Nästintill ingenting.

Mina två äldsta barn flamsar i rummet intill, trots att det är mitt i natten. Precis som Ylva och jag brukade flamsa när hon sov över hos mig. Jag låter dem nattflamsa nu när det är sommarlov, ty jag vet att de kommer att minnas det. Ja, när jag hyssjar dem för att de inte ska väcka hela huset gör jag det faktiskt (i hemlighet) delvis för att de ska få känna att de gör ett bus. Det blir ju inte lika roligt att nattflamsa om det är helt tillåtet. Eller hur.

Vad är det svåraste du gör under de här veckorna? Gör du något svårt? Det svåraste jag gör är att försöka skriva en bra pjäs. Och det som gör det svårt att skriva en bra pjäs är (vid sidan av den inkompetens jag när som helst kan visa mig lida av) det andra. Det vi inte ska prata om. Det jag undrar om vi kan prata om i kodspråk, eller om det strider mot någon regel. Du vet, det där problemet jag har, det där som jag plötsligt vill kalla "mjältbrand". Man kan om man vill ge existerande ord nya innebörder. Det är helt i sin ordning.

onsdag 22 juli 2015

I yrkeslivet kallar vi detta "en utmaning"

Du måste göra något som du inte brukar göra.
Du måste hjälpa mig med en sak som vi inte kan prata om.
"Det kan bli svårt att hjälpa dig du inte vill berätta något alls om vad det är."
Men det kan jag inte. Och du har fel.
Ingredienserna utgör rena rutinärenden,  både var för sig och tillsammans.
Sorg, frustration, förödmjukelse, maktlöshet, akut psykisk smärta. Du kan göra det i sömnen. Kanske skulle du göra det ännu bättre i sömnen än när du är vaken. När du är vaken kan du vara disträ, självöverskattande, missklädsamt bekräftelsehungrig, då och då alldeles för impulsiv och ibland på gränsen till arrogant. I sömnen skulle kanske alla sådana gupp vara utjämnade. Du skulle ha fri tillgång till dina bästa sidor. Din öppenhet, dina snabba intellektuella och känslomässiga reflexer, din humor, dina ofta oväntade och intressanta associationer.
Men du kan ju inte gärna sova när vi pratar, så jag får nöja mig med ditt vakna, lätt oberäkneliga jag.

"Jag har gjort en förlust", kan jag säga.
"Någon har lagt en rejäl kabel i min hjärna", kan jag också säga, men då kommer du att skratta, jag blir underhållning igen och det fungerar inte längre.
Så jag får bara säga: "Jag har gjort en förlust." Nej. "Jag är mitt i en pågående förlust."
Replikförslag till dig: "Hur känns det?" (!)
Jag: "Det känns inte som att sitta fastspänd i en stol och bli torterad. Du vet, jag berättade ju förra sommaren att det var så det kändes när min vän dog. Att det var som att bli utsatt för fullständigt orimligt stark fysisk smärta och inte kunna röra sig och inte kunna svimma, bara sitta där med alla kroppsdelar hårt fastsurrade vid stolen och känna den ohyggliga smärtan utan att kunna döva den på något sätt." Det har du glömt, men du hinner nästan ordna anletsdragen så att du ser ut att minnas. Jag fortsätter: "Den här sommarens förlust är, since you asked, mer som hett, men inte outhärdligt hett vatten med någon tillsats i, en klibbig tillsats som lägger sig runt samtliga inre organ och håller dem en aning för varma hela tiden. Som att gå omkring så, med en sjukdom som gör alla inre organ för varma - kanske på väg att börja koka eller smälta, men inte nödvändigtvis. Risken finns där hela tiden, som ett subtilt hot. Så känns det. Ungefär. Det går att döva med distraktion. Ja, du hör. Det här är mycket lättare. Men jag tar gärna emot lite assistans. Kan du hjälpa mig att speeda upp detta en aning? Processen. Kan du det?"
Du kan då svara att du ska göra ditt bästa eller att du gärna lyssnar när jag berättar mer. Något sådant.
"Jag vill försöka låta bli att förlåta någon som jag älskar. Jag vill försöka stävja mitt behov av att vara oändligt överseende. Jag är 40 år. Det betyder att jag har ägnat en halv livstid åt att vara oändligt överseende. Nu vill jag prova något annat. Jag vill prova att inte låta människor göra vad fan de vill med mig. Jag vill bara prova det och se hur det känns, se hur det känns att leva så."
Den tanken ter sig kopiöst skrämmande för mig. Men jag har blivit så klar i huvudet de senaste veckorna. Ingen aning om varför, den frågan skiter vi i, den är inte viktig. Det råkar bara vara så att jag är så klar i huvudet att jag inte kan låta bli att tänka den tanken.
Det är det som är hela grejen. 
Det borde vi väl kunna prata om, utan att behöva gå in på specifika personer och/eller händelser?



Dag 1

Jag tänker så mycket på vissa romanförfattare som inte är jag. De vilkas böcker innehåller människor som vet vad andra människor egentligen menar eller egentligen tänker. Hur kan de veta det? Jag vet aldrig vad någon egentligen menar eller tänker. Och när andra påstår sig veta det om mig har de nästan undantagslöst fel. Även personer som lever oerhört nära mig har fel. De vet inte alls vad jag tänker, känner eller menar, om jag inte berättar (eller närmast övertydligt visar) det för dem.
Om någon säger något otvetydigt till mig utgår jag från att vederbörande menar vad hen säger. Om någon säger något tvetydigt, eller något som kan tolkas nästan hur som helst, ger jag upp tolkningsförsöken innan jag börjat. Det är ingen idé; jag kommer aldrig att lita på mina tolkningar i alla fall. Varför skulle jag göra det? Jag vet ju de facto inte vad den andre menar, kan aldrig få reda på det med mindre än att jag helt enkelt frågar - så varför ska jag hålla på och försöka räkna ut vad som rör sig i någon annans hjärna?
Hur kan t ex Ester Nilsson eller Carina Rydbergs romanjag handla i enlighet med sina egna teser om andra människors egentliga bevekelsegrunder, tankar och känslor? Hur gör man för att så starkt övertyga sig själv om att man genomskådar andra, kan tyda deras tonfall och kroppsspråk och därmed på ett närmast magiskt sätt veta vad som sker inom dem? "Han flyttade sin vänstra fot sju centimeter. Då visste Ingeborg säkert. Han hade tänkt på henne i förra veckan." HUR VISSTE HON DET?

Egentligen är det konstigt att jag inte fattar sådant här, eftersom jag har skrivit många pjäser. I pjäserna säger folk ofta en sak och menar en annan. Det är väldigt användbart i en pjäs, naturligtvis. Men det är en annan sak. Då är det ju jag som hittar på. Jag har total insyn i alla rollernas hjärnor. Till och med deras förvirring hittar jag i som i min egen ficka. Man skulle kunna tycka att jag därmed borde vara bra på att tyda s.k. undertexter (jag ogillar det ordet, tror jag) även i det förment verkliga livet. Icke. Jag klykar nada. Om du vill mig något får du tala klartext. Helst sakta, med betoning på varje stavelse. Tror du att det finns något underförstått mellan dig och mig, något som är självklart, trots att det aldrig uttalats? Det är i så fall bara underförstått i ditt medvetande.

Nej, jag riktar mig inte till någon särskild. I alla fall inte till någon som kan tänkas läsa detta.

Roligast i dag: leka med Veras radiostyrda bil, som hon fick i födelsedagspresent.

Svårast: det gamla vanliga.

Svårare och svårare: att förklara för omgivningen varför jag FORTFARANDE inte har någon fungerande telefon. Alla andra löser sina telefonproblem på ett par dygn. Högst. Inte jag. Jag orkar inte förklara vad det beror på. I grunden: brist på pengar, naturligtvis. Men inte bara det. Mitt liv är såhär. Jag accepterar det.

Bäst med att skriva i den här formen: att jag inte behöver korrläsa (det gör jag i och för sig i alla fall, men ändå) och att jag inte behöver ha dåligt samvete när det blir långt. Ni kan ju bara skita i att läsa.

Lättare: nu är det väl bara 22 dagar kvar.


tisdag 21 juli 2015

MARTINA MONTELIUS BJUCKAR PÅ SIG SJÄLV

Om 23 dagar ska jag vara med om något som troligen blir ett antiklimax. Men sedan blir det antiklimaxdax regelbundet i flera månader, vilket jag så oerhört mycket ser fram emot. Nästan vad som helst som sker regelbundet är bra. Det är ingen jävla struktur på någonting för närvarande. Inte bra för en ångestriden människa. Dessutom kissade jag på mig pyttelite när jag hoppade studsmatta med barnen i går. Ja, ni ser. JAG ÄR INTE SÅ JÄVLA LYCKAD!

Så här flamsig blir jag när jag inte mår så bra. Jag ska skärpa mig. Bli lite mer kulturelitaktig, liksom.

Snart.

Men först måste jag klara av de 23 dagarna. Så gott som alla metoder tillåtna.

måndag 20 juli 2015

Aristokratisk Kalle Anka

Strategi: inte tänka på sådant som enbart handlar om mig. I stället tänker jag på arbete och på mina barn. Att fixa ett någorlunda roligt sommarlov utan pengar är egentligen inte så svårt. Det gäller bara att orka vara en sorts känslomässig utombordsmotor. Flamsa och leka och sådär. Då är de för det mesta glada. Men vi måste börja gå och lägga oss tidigare. Mina barn är som jag: de älskar nätter.

Jag har inte bajsat ned mitt arbete. Inte sumpat något, inte förstört något, inte tappat förmågan att leverera. Och jag FICK behålla anekdoten i början av texten i Exp. Nu gäller det att skriva en pjäs också. Inte bara en pjäs i största allmänhet, utan bästa tänkbara pjäs. Det blir tricky. Men det är det ju alltid.

En hyvens grej med mitt liv är att jag fyllde 40 i går. Ingen kan mucka med mig nu när jag är 40, tycker jag. Jag ska börja klä mig i DRÄKT och skaffa PÄRLÖRHÄNGEN och KORALLROSA LÄPPSTIFT. Och så ska jag sätta upp håret med en diskret klämma och hårnålar. Jag blir alltid anklagad för att vara aristokratisk und so weiter. I´ll give you aristokratisk. Men egentligen är jag Kalle Anka.


lördag 18 juli 2015

Ah, smärta!

Den här sommarens smärta handlar om ett par människor i mitt liv. De har inte varit så snälla mot mig, kan man säga, och den fulla insikten om detta är som en långtradare parkerad på min rygg. Jag kan inte andas. Det vidriga är att jag väger så lätt. Min rygg är ingen lämplig parkeringsplats för långtradare. Men fordonet inser inte detta, naturligtvis. Den märker inte att den gör mos av undertecknad, och om den fick reda på det skulle den sannolikt glömma det inom några dagar.

Det är the story of my life: andra människor betyder mer för mig än jag för dem. Varför är jag ur stånd att bedöma. Förr i världen trodde jag att det berodde på att jag helt enkelt ÄR SÄMRE. Men det är jag nu för gammal för att tro. (Eller rättare: jag har levt för länge för att tro det) Snarare handlar det kanske om att jag blir så extremt fäst vid andra. Ibland. Om jag har otur gör de människor jag blir fäst vid slarvsylta av mig. Inte alltid. Bara då och då. Det är väl inte ovanligt. Det är väl ingenting som är unikt för mig.

Det enda som finns att göra är att uthärda, och ta vara på de naturliga lidandepauserna. I dag trodde jag att jag skulle falla ihop av andnöd på Coop Extra. Men i samma ögonblick som jag hasade ut därifrån kom en våldsam regnskur, gigantiska vattendroppar störtade från himlen, och jag gick långsamt genom regnet, plötsligt lycklig.

fredag 17 juli 2015

Men det som blir bättre är att all smärta blir lättare att använda. Absolut inte lättare att uthärda. Men lättare att göra något av. Min tredje förlossning var den ojämförligt smärtsammaste. Förmodligen för att den gick fortare än de föregående. Kroppen hann inte frigöra alla endorfiner eller vad det nu är den frigör. Med psykisk smärta är både likadant och tvärtom. Det går fortare att inse VAD KLOCKAN ÄR SLAGEN. Pga erfarenhet, naturligtvis. Därmed eskalerar lidandet också mycket brant. Å andra sidan finns BEPRÖVADE RUTINER för att hantera den. Både egna rutiner och sådana jag har lärt mig av andra. Ingen inbilskhet. Stor kompetens. Ohyggliga plågor. Snabba snitt.
Sorgen kan bli hårdare.
Det kan vara det som förändras.

Prostitution

Dominika och jag spelade in nytt podcastavsnitt i dag: https://www.acast.com/radiofreemartinika

När jag väntade på henne på teatern var jag ett vrak, men när hon kom blev allt bra. Allt blir alltid bra när Dominika kommer.

I dag har jag tänkt på att jag skulle vilja prostituera mig. Jag skulle få göra det inkognito, ty annars bleve jag sannolikt utesluten ur alla andra sammanhang. Och jag skulle känna mig som en förrädare, på sätt och vis, mot alla som prostituerar sig av nödtvång. Jag skulle göra det för att få mer pengar över, t ex till att resa, och för att jag uppskattar alla relationer som har ett ekonomiskt avtal som grund. T ex min psykolog och jag - vi vet ju var vi har varandra. Jag betalar. Vi ses på avtalad tid. När det är slut är det slut. Det är lysande. Jag skulle gärna ha samma sorts avtal med mina vänner, men jag vet inte vem av oss som skulle betala. Vi kunde kanske turas om? Precis som man kan turas om att bjuda på lunch. Nej, det skulle inte fungera. Vänskap bygger så entydigt på frivillighet. Hela poängen är att man inte måste något. Och den av vännerna som betalade skulle kanske bli extremt irriterad om den andre ändå tog för mycket utrymme i samtalet. Men att betala/ta betalt för sex skulle få nästan alla sexrelaterade problem att evaporera. Eller: att betala/ta betalt för kärlek. Om den som vill älska och bli älskad betalar spelar det inte lika stor roll om kärleken är äkta eller inbillad. Grunden för samvaron är fortfarande det ekonomiska avtalet. Inom ramen för detta avtal kan de inblandade i lugn och ro skapa hur starka illusioner som helst. "Utan att det skadar någon", var jag nära att skriva, men det är inte riktigt sant. "Utan konkreta repressalier" är kanske mer adekvat. Eller: "förhoppningsvis utan konkreta repressalier".



torsdag 16 juli 2015

Skriva

Jag skrev just färdigt en kortare text för Expressen Kultur. Hoppas att jag inte måste stryka anekdoten i början. Det fantastiska med att skriva kulturtexter är att de måste hållas på ett visst antal tecken (i detta fall: 2500). Det blir som att skriva poesi (vilket jag aldrig gör, men gjorde när jag var yngre) eller dramatik. Koncentrationen är nästan allt. Allt utom det som har högsta tänkbara angelägenhetsgrad måste skäras bort. Vissa tankar måste omformuleras för att få plats. Nästan alltid blir de nya, kortare formuleringarna bättre. Ja, jag som skriver blir klokare av att tvingas stryka. Jag måste skärpa mina sinnen till bristningsgränsen för att texten ska bli som jag vill. Sedan tillkommer ofta ändringar som redaktionen föreslår. Till slut har vi en text som vi vill dela med läsarna. Det är ett mycket njutbart (och lite skräckfyllt) adrenalinpåslag.
Med romaner eller noveller fungerar det annorlunda. Där letar redaktören efter sådant som kan utvecklas. Inte tunnas ut, men fördjupas på större utrymme. Det sättet att arbeta är en annan sorts ansträngning. Om det förra är ett hastigt styrkeprov, som att försöka lyfta en bil, är det andra mödosamt, ger valkiga inre händer. Att skriva böcker är det absolut svåraste och mest dränerande jag har gjort i mitt yrkesliv - och längtan efter att göra det igen är med mig hela tiden, som ett djur som spionerar på mig. Dramatik är annorlunda, det är att jaga känslor och konfrontationer med mig själv som partner, jag måste låtsas att jag är flera personer som står i konflikt med varandra, som repellerar, men ändå måste föras samman. Dramatik måste på något sätt vara omöjligt, eller på gränsen till omöjligt. En bok ska bli färdig. Det ska inte en pjäs. En pjäs måste vara ofärdig när den börjar repeteras, för att regissör, skådespelare och alla andra (till sist publiken) ska kunna fortsätta berättelsen. En pjäs får inte vara en sluten cirkel. Därför är det alltid lika otäckt att lämna en pjäs till beställaren. Den ska vara tillräckligt klar för att vara begriplig, men samtidigt innehålla öppningar, möjliga frågor.

Det är så monumentalt just nu, allt detta skrivande. Jag måste ha det. Min tillvaro utanför skrivandet är inte hållbar, så skrivandet måste vara det. Annars vet jag inte.

måndag 13 juli 2015

Bajsalkemi (och: du är nu en tallrik crêpes Suzette)

Om andra bajsar i min hjärna ska jag transformera fekalierna till, om inte guld, så åtminstone trycksvärta.

Om jag exempelvis vill sluta kalla min vän och dödsfiende P för P, och i stället kalla henom för en tallrik crêpes Suzette, är det bara för mig att göra det. Ingen annan än jag bryr sig om vad jag kallar P, men nu existerar en helt ny tankeenvirong, lika giltig som alla andra tankeenvironger, i vilken P de facto är en tallrik crêpes Suzette. Naturligtvis kan de karamelliserade pannkakorna med fyllning när som helst shapeshifta och bli gestalten P i mitt medvetande igen. Men då är jag FRAMME MED DEN NIOSVANSADE KATTEN. Det går inte att vinna över en hjärna som kan transformera dig tillbaka till ett populärt inslag i Crêperie Fyra Knops standardmeny. Och att bli utbajsad ur en random restaurangbesökares invid Götgatsbacken normalfungerande slutmuskel måste vara värre än att, som jag, ta emot tvetydlighetsklimpar för bearbetning i det psykologiska/emotionella vattenreningsverket.

Hit me, hit me med era slipprigheter, kära P och övriga förbipasserande i min mustiga lilla poppelträdgård. Grabba tag i mitt näsben och be mig gråta en skviddelivutt, på det att ni också måtte få andas djupt och fälla en diskret liten tår. Det sätter PIFF på ANRÄTTNINGEN. Det STIMULERAR min KREATIVITET, som vore jag nyss hemkommen från en årlig konferensweekend i GREBBESTAD med det fryntliga och sammansvetsade GÄNGET på FÖRÄLDRAKOOPERATIVET JESU LIDANDE OCH DÖD. Vi kan göra trygghetsövningar tillsammans, och sedan kan du säga något otydbart alldeles innan vi skiljs åt. Ja, hit me, gör det, så ska jag skriva en pornografisk novell och tjäna tio gånger så mycket pengar på dig som du på mig.


fredag 3 juli 2015

Kulturtantens gammelcojones

Jag är så satans uppfylld av saker som är för privata för att jag ska kunna skriva om dem här. Därför är det svårt att blogga - men jag behöver det samtidigt. Jag behöver skriva. Vilket jag i och för sig gör i mitt yrke, men jag behöver skriva utan arvode också. Det är väl något vajsing på mig, kan jag tro. Ibland tänker jag att jag kanske ska skriva om det där privata ändå, men eftersom jag är GAMMAL OCH KLOK låter jag bli. Förra gången jag bloggade och blev för privat hade jag någon journalist från Aftonbladet i min mailbox till slut. Kompromiss: jag skriver om att fylla 40. Jag trodde att jag skulle skita fullständigt i att jag fyller 40, eftersom de flesta av mina närmaste vänner har gjort det för länge sedan och uppenbarligen överlevt. Men de senaste veckorna har jag märkt att jag måste tänka lite på det, trots allt. Kanske för att det är så bloody final. Nu blir jag äldre. Lena Andersson skriver i början av "Utan personligt ansvar" att Ester Nilsson har nått den ålder då man blir äldre vid varje födelsedag, och att hon upplever att den förändringen inträder vid 37. Jag är ju lite efter, så för mig inträder den tydligen vid 40. Nåväl.

Inspirerad av Morris (min son) skriver jag i listform. Det har jag aldrig gjort förut, men okej då.

Pruttigt med att fylla 40 år:

1. Mindre liv kvar.

2. Stundande ålderskrämpor?

3. (hänger egentligen ihop med 2) Jag måste väl sluta röka och börja MOTIONERA snart om jag inte vill få för plågsamma ålderskrämpor. Ser ej fram emot detta.

4. Allt livslångt ansvar jag har tagit på mig ter sig stundom överväldigande. Om jag ska bibehålla ens ett rudiment av självrespekt måste jag kunna hjälpa mina barn så länge jag lever, när de än behöver hjälp och vad de än behöver hjälp med, och jag måste kunna försörja dem och mig på konstnärligt arbete. Mig själv måste jag kunna försörja på konstnärligt arbete tills jag är aska i en urna. Det är skrämmande. Men hur skulle jag annars försörja oss?

4. Jag kommer aldrig mer att få en bebis. Teoretiskt vore det kanske möjligt, men i verkligheten kommer det inte att hända.

Hyvens med att fylla 40 år:

1. Mina 40 år har till stor del ägnats åt att utveckla cojones. Jag är inte fullt så mesig nu som när jag var 20. Eller 30. Eller 35.

2. 24 års arbete har gradvis lett till att jag tjänar mer pengar än när jag var 20. Eller 30. Eller 35. Inte tillräckligt mycket pengar, men mer.

3. Jag är inte död än. Flera av mina vänner är döda, och jag har i och för sig inte hört några klagomål från dem beträffande detta. Men jag har undgått döden så här långt, och det är jag faktiskt tacksam över. Eftersom jag har jagats av dödsskräck sedan jag var 16. Kanske kan den coola ned sig lite nu? Det är ändå ganska bra pissat att ha levt så här länge, tycker jag. Mot bakgrund av det ena och det andra som är - just det: för privat för att blogga om.

4. Jag har, som sagt, så många vänner som är äldre än jag, vilket gör mig mindre rädd. Jag har sett dessa vänner uppleva saker, livsavgörande händelser, överraskningar, stora förändringar till det bättre långt efter att de fyllt 40. Min allra bästa vän (som nu är död) var 46 när vi lärde känna varandra. Så många fantastiska saker hände honom under vår vänskap. Saker som han inte kunde ha förutsett när han var 40. Så det så.

5. Mängden pjäs- och romanstoff väller över alla bräddar. Det är väl en framtid, det också. En möjlig framtid.

6. Jag har väldigt många drömmar. Och starkare muskler att förverkliga dem med än när jag var 20. Eller 30. Eller 35.

7. Läsglasögon är en fetisch. Jag har alltid längtat efter att ha läsglasögon.

Äh, det är skitbra att fylla 40, inser jag (intalar jag mig) nu.










Efter viss övertalning från min vän/fiende P har jag provat att vara mänsklig i några dagar. Ni vet, reagera känslomässigt på saker som folk (t ex P själv) säger och gör, "inte orka" vissa saker, "vilja" andra saker osv. Shit vad överskattad den grejen är, alltså. Jag hade vagt föreställt mig någon sorts lättnad. Att det skulle vara skönt att ta av mig min mentala superhjälteoutfit. ICKE. Jag blev ju bara ett åldrande vrak. Nu måste jag få på mig den igen så att jag kan börja fungera. Braka igenom tröttheten och jobba och underhålla barnen. Mitt eventuella lidande hör hemma i fiktionen. Där gör det åtminstone någon nytta, och genererar dessutom ett visst mått av para, som vi säger i Vällingby.
Superhjälteoutfiten måste slöjdas på nytt varje dag. Det går till så att jag hör på hemlig musik och plaskar i vatten och sådär. Jag blir stark av att leka. Om leken inte funnes, funnes ej heller undertecknads cojones. Och utan cojones kan undertecknad inte nedteckna några litterära eller dramatiska texter.