Dag 5

Jag funderar på att börja räkna dagarna till den 8 oktober i stället. Då blir det väldigt många dagar, men de här numera arton dagarna börjar bli fjantiga att räkna. Den 8 oktober ska Brostis och jag åka båt. Tidningen Vi:s teaterbåt.

Brostis ska spela Limpan, min dramatisering av Allan Edwalls roman i regi av Natalie Ringler. Jag ska prata, tror jag. Jag älskar Brostis. Han ingår i min teaterfamilj. Vi knegade ju även ihop förra året, tillsammans med Ewa Fröling. När Brostis är med är allt enkelt. Det är bara att flamsa. Om jag berättade för Brostis om innevarande sommars ruelser skulle han kontra med en anekdot om någon annan som varit med om något liknande, fast på ett roligare sätt. Jag behöver det. Jag behöver min teaterfamilj. Just nu rör jag mig mellan lägenheten, lekplatserna och Coop Extra. Sinnesstämningarna styrs av sig själva. Ingen påverkar mig, och jag påverkar ingen. Att då dessutom räkna dagar är egentligen inte precis briljant. Det väcker associationer till att sitta i fängelse. Och ljuspunkten i min nuvarande situation är att den innebär frihet. Stor frihet, till och med. Om allt vore annorlunda (detta meningslösa uttryck) skulle jag ha lite att pyssla med, minst sagt. Som det nu är kan jag ägna kraft åt att skriva. Kvinnan från Reykjavik har återvänt dit, men hon lämnade en att göra-lista på köksbordet.

Vad har Gretel och du för er i dag då? Äter ost och håller med varandra om saker? Det ni håller med varandra om har säkert med empati att göra på ett eller annat sätt. Det är fint.