söndag 26 juli 2015

"Jag älskar dig, din hora"

Mer än en gång har jag varit med om att män som varit olyckligt kära i mig har kallat mig "hora". Jag har fått brev med långa beskrivningar av hur meningslöst livet är utan mig, hur mycket brevskrivaren älskar mig, hur vacker och oemotståndlig jag är - och sedan: "I dag gick jag förbi teatern där du är chefshora. Undrade om du knullar något därnere i källaren." Ack, kärleken. Är den inte exempellöst vacker, så säg.
Jag undrar vilket motsvarande epitet Ester Nilsson hade kunnat smeta på Hugo Rask eller Olof Sten, om hon varit lagd åt det hållet. Nu är hon inte det. Hon går inte mycket längre än att kalla Olof "automat" på ett ställe i Utan personligt ansvar, eftersom han hela tiden upprepar samma beteenden i en tillsynes oändlig cykel. Hon undrar varför hon älskar en automat, och kommer inte på något bättre svar än att det bara är så. Det är honom hon älskar, och utan kärlek är livet meningslöst.

"Luften fylldes av blomdoft, humlorna var på enveten jakt. Knappt en enda blomma kunde Ester namnge, men de doftade ljuvligt ändå. Doften kom före språket. Men kanske förfinades förnimmelsen genom klassificering och att man klarare kände doften av sådant man urskilde? Den dag då Ester kom till ro, fick en efterlängtad kropp att alltid vara nära och en ständigt tillgänglig hjärna att utbyta tankar med, den dagen skulle hon sätta igång och lära sig saker, blommor, träd, fåglar och naturens alla namn. Till dess fick det vara, just nu orkade hon inte vidga intrycken och intresseområdena. Det framvällande livet var något hon måste hålla ifrån sig, inte ta itu med och ta in med hela sin uppmärksamhet."

Så tänker Ester i Utan personligt ansvar. Och, senare i romanen:

"Människor blir inte älskade för sin fina karaktär och sällan avskydda för sin elakhet. Ester drogs inte till elakheten hos Olof utan till anblicken av det som glimmade i dyn, för henne att frilägga. Hon älskade inte Olof Sten för att han behandlade henne som sopor utan för hur underskönt det var när han inte gjorde det."

Jag klykar detta. Men varför kan inte Olof frilägga sina goda sidor för egen maskin? Varför måste Ester slösa sin dyrbara tid och kraft på att försöka göra det åt honom, i stället för att ägna dem åt "det framvällande livet"? Att det framvällande livet är viktigare än Olof Sten är en truism, vågar jag påstå. Dessutom finns ett inslag i Esters kärlek till såväl Hugo som Olof, som gör det hela än mer komplext: hon verkar inte tycka särskilt mycket om någon av dem. Genom båda romanerna ter det sig uppenbart att Hugo och Olof är tråkigare, dummare och elakare än Ester. Det är så Ester i mångt och mycket ser på de män som så fullständigt konsumerar henne. Om hon vore man (och fantasilös) skulle hon kanske kalla dem HOROR? Både Hugo och Olof har ju andra kvinnor. Är inte det horigt av dem? Det borde åtminstone vissa av mina gamla friare tycka.

Ja, naturligtvis har jag lidit på samma sätt som Ester Nilsson. Och inte för män som varit ett spår bättre än Hugo och Olof. Objekten för min trånad har också varit emotionellt dästa, förljugna och konturlösa. Men jag försöker välja en annan angreppsvinkel än Ester när jag hanterar kärlekslängtan. Jag försöker tillmäta mig själv samma värde som den jag åtrår tycks tillmäta sig själv. Och DÅ börjar det hända saker. Med mig. Jag blir förfärad. Och vill genast förvandla mitt liv till en enda protestaktion mot mitt eget beteende. Där går någon jävel och trycker i sig ost (föreställer jag mig) medan jag förgås. Jag, en vuxen, kompetent individ. Kan en dylik situation verkligen rymmas inom begreppet "kärlek"? Jag menar inte att Ester, eller jag, inte älskar. Kärlek styrs inte av logik eller förnämliga egenskaper hos objektet; i detta har Ester alldeles rätt. Men det Ester gör glider gradvis längre och längre bort från möjligheten att kunna betraktas som uttryck för kärlek. För det första behandlar hon sig själv med närmast total kärlekslöshet. Hon nedprioriterar myriader av möjliga känslor och upplevelser till förmån för - ingenting, egentligen. Till förmån för att vänta, bli förnedrad och vänta lite till. Och den hon väntar på blir hon som sagt mer och mer skeptisk till, för att till slut, med rätta, förakta honom. Kärleken dör alltså långsammast och smärtsammast tänkbara död.

Och ponera att allt varit annorlunda. Ponera att Olof hade lämnat sin fru och flyttat hem till Ester. Alla som INTE tror att Ester skulle ha ruttnat ihop fullständigt på Olof inom ett år räcker upp en hand. Han har ju rätt när han tidigt i deras bekantskap konstaterar att han är för tråkig för henne. Om det är outhärdligt att vänta på en automat - hur är det då att ha honom omkring sig dygnet runt? Och vad säger att han skulle ha behandlat Ester bättre än han behandlar sin fru?

Ester skulle ha lämnat Olof. Hon skulle även, tvivelsutan, ha lämnat Hugo Rask. Och om hon inte hade lämnat dem skulle hon ha fått ett oerhört mycket tråkigare liv än det hon levde innan hon lärde känna någon av dem.

Slutsats 1: olycklig kärlek, och smärtan den medför, går sannolikt inte att undvika. Men jag börjar faktiskt tro att det går att tidigarelägga insikten om att räddningen inte nödvändigtvis är att kärleksobjektet rusar i ens armar. Räddningen kan vara något helt annat (som inte nödvändigtvis kräver någon annans medverkan).

Slutsats 2: den ohyggliga vrede som troligen ligger bakom epitetet "hora" visar på styrkan i den försmåddes frustration. Men den visar också på ett underliggande (kvinno-)förakt som är mer än skrämmande. Vad hittar jag om jag skrapar på den ytan? Kärlek? Det har jag svårt att föreställa mig.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar