Dag 2

Den enda möjliga alternativet till förruttnelse är att försöka åstadkomma någon sorts framåtrörelse. Så är det, inte sant? Ingenting kan radera det som har hänt. Det kommer alltid att ha hänt, vad jag än går omkring i Vällingby och anser. Men under loppet av 21 dagar kan mycket mer hinna hända. Som inte heller går att radera. Kommer du ihåg när jag pratade om livet som en person? Du sade att man skulle kunna göra en ny Sjunde inseglet-scen, där Max von Sydow spelar schack med livet i stället för med döden. Jag kan inte spela schack. Men jag kan ha roligt. Och om jag vill kan jag leka att livet är en person, och säga till det: "Vad tänker du göra åt det här då?" Ju längre den här sommaren pågår, med sin inneboende kapacitet för att utlösa ångest, desto roligare blir den. Till stor del beror det, tror jag, på att jag inte har några större ekonomiska resurser just nu. Barnen och jag leker och pratar hela tiden, utan avbrott för att stå vid bagageband eller stirra på Markoolios delfinshow. Vi hittar på själva.  Livet förändras väldigt mycket när man börjar hitta på själv, men det behöver jag givetvis inte förklara för dig. Du är nästan lika kreativ som jag. Men mycket mer behövande. Varför behöver du så mycket? Du är ju nybliven sambo och allt! Och så uppskattad av alla möjliga, tycks det mig. Men det är ju den sortens kommentarer som bara den som saknar inlevelseförmåga kommer med. Se bara på Boel i - just det! - Oscar Levertins vänner.

Eller varför inte Gabriel. Rollen heter så i en monolog som jag skrev för Leif Andrée (Känner du till honom? En av Sveriges bästa skådespelare) 2006. Jag minns när jag skrev den. Det tog en natt. Jag var höggravid. Pjäsen hade premiär tidigt året därpå, om jag inte minns fel. På Galeasen. Hur som helst: Gabriel kan påstås vara en person med många källor till bekräftelse i sitt liv. Han har ett bra arbete i Medborgarhusets informationsdisk, en fru som inte slår honom - och till och med ett barn. Ändå plågas han, inte bara av panikångest, utan av en massa annat också. Pjäsen finns i bokform tillsammans med två av mina andra pjäser. Om du vill läsa den! Hehe.

Samma sak med Boel. Hon har hela fyra (vuxna) barn, sin man Greger (som i och för sig är ganska sur, men han är åtminstone där) och ett hejdlöst stimulerande yrke (hon föreläser om språk och litteratur). Ändå ger hon sig ut och söker lyckan. Eller vad hon nu söker. Så inte menar jag att du inte har rätt till ditt bekräftelsebehov. För övrigt vet jag ju mycket lite om dig. Nästintill ingenting.

Mina två äldsta barn flamsar i rummet intill, trots att det är mitt i natten. Precis som Ylva och jag brukade flamsa när hon sov över hos mig. Jag låter dem nattflamsa nu när det är sommarlov, ty jag vet att de kommer att minnas det. Ja, när jag hyssjar dem för att de inte ska väcka hela huset gör jag det faktiskt (i hemlighet) delvis för att de ska få känna att de gör ett bus. Det blir ju inte lika roligt att nattflamsa om det är helt tillåtet. Eller hur.

Vad är det svåraste du gör under de här veckorna? Gör du något svårt? Det svåraste jag gör är att försöka skriva en bra pjäs. Och det som gör det svårt att skriva en bra pjäs är (vid sidan av den inkompetens jag när som helst kan visa mig lida av) det andra. Det vi inte ska prata om. Det jag undrar om vi kan prata om i kodspråk, eller om det strider mot någon regel. Du vet, det där problemet jag har, det där som jag plötsligt vill kalla "mjältbrand". Man kan om man vill ge existerande ord nya innebörder. Det är helt i sin ordning.