Dag 3

Låter jag olycklig? Det är jag inte. Detta handlar inte om "olycka" och "lycka", utan om ett krig som pågår i min hjärna. Starkt påminnande om en virusinfektion som kroppen arbetar för att bota. Nu kan jag inte gå till vårdcentralen och apoteket och få hjälp med detta, tyvärr. Jag kan bara hjälpa mig själv  - och vänta. För övrigt tänker jag inte på mitt liv som "lyckligt" eller "olyckligt". Enligt min uppfattning är livet inte utformat på ett sådant sätt att de termerna är applicerbara. Tillvaron, den inre och den yttre, byter oavbrutet skepnad. Stundtals är smärtan över den senaste tidens utveckling fullständigt omöjlig att uthärda. Men i nästa ögonblick kan det gå riktigt bra. Jag är alltså akut olycklig i högst 15 minuter - sedan händer något som jag måste reagera på, och som distraherar mig från olyckan, eller också hittar jag ett sätt att parera det värsta. Jag är dock noga med att inte döva plågan, utan konfrontera och temporärt läka den. Dvs: jag använder inte alkohol, svartmålning av annan individ eller självbedrägeri som överlevnadsredskap. De värsta stunderna är när jag tillåter förnuftet att släppa greppet om känslan, när jag tillåter mig att känna helt primitivt, känna impulsen att bara lägga mig ned och storböla tills någon kommer och räddar mig. Det är förstås en otäck känsla. Särskilt med tanke på att ingen skulle rädda mig. De som önskar att de kunde kan ju inte. Och de som skulle kunna är förhindrade på olika sätt. Även du. Det måste jag utgå från. Allt annat vore att ge den potentiella totalkatastrofen fullständigt fritt spelrum. Men ändå: HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP! See? Ingenting hände för att jag skrek HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP. Jag får således fortsätta hjälpa mig själv.
Allt detta interfolieras av mycket påtaglig lycka. Den har en uppenbar källa. Kan du gissa vad det är som gör mig lycklig? Gissa på det mest självklara. Just det.
Dessutom pågår som vanligt en massa vidrigheter i det samhälle jag lever i. Etta på listan för närvarande är Sjunnessons och Dagerlinds erbarmliga narrspel, och Sonessons och Gudmundsons hysteriskt snuskiga twittrande om tiggande människors menliga inverkan på Sveriges möjligheter att imponera på turister (!). Jag kan inte lägga all min energi på att lida när människor som bor i samma land som jag håller på såhär. Det vore fullständigt perverst. Så en hel del energi går åt till att planera höstens opinionsbildande arbete. Bra opinionsbildning måste vara genomtänkt. Det duger inte att bråka med dilettanter på internet. I stället gäller det att starta större projekt med fler människor involverade, och presentera dessa projekt i offentligheten när de är tillräckligt genomarbetade. DÅ kan saker faktiskt börja hända. Nej, jag kan inte förändra Sverige, men jag kan bidra till den förändring jag önskar genom att använda min tillgång till det offentliga rummet på rätt sätt, och genom att samarbeta med andra som också vill påverka. Samt - viktigast - involvera människor som inte har självklar tillgång till den breda debatten. Bidra till att de får synas och höras. Det är vad jag kommer att göra.
Och det hjälper mig dessutom med de aspekter av mitt liv som bara angår mig. Det blir mycket lättare att överleva känslomässigt om jag anser att jag har en uppgift. Det lärde jag mig när jag började jobba med teater på kaffehämtarnivå. Då var jag mycket mer utsatt, på alla möjliga sätt, än jag är nu. Säkert fanns det människor omkring mig som ville hjälpa mig på olika sätt. Ja, det vet jag att det fanns. Och psykakuten fanns. Där kunde jag få sitta i väntrummet en lång stund, sedan inne hos en läkare en mycket kort stund, och sedan återgå till mitt ångestfyllda irrande på gatan och olika nattbussar. Men den som konkret hjälpte mig var faktiskt Thorsten Flinck. För han anförtrodde mig uppgifter. Det var snart inte bara kaffe jag fick hämta, utan viktigare saker. Rekvisita som behövdes så fort som möjligt för att arbetet skulle kunna fortskrida. Till exempel. Och han bad mig till och med om konstnärliga råd. Mig! Jag behövdes för att föreställningen skulle kunna gå till premiär. Inte någon, vem som helst som kunde springa ärenden. Just jag behövdes. Ja, jag tror att det var den viktigaste orsaken till att jag överlevde, och det minns jag nu, när jag faktiskt i teorin skulle kunna överleva alldeles utmärkt på att bara prata och ta emot beröm. Ekonomiskt, alltså. Just nu. I minst ett år till. Men jag skulle inte klara av mitt liv på det stora hela, ty att prata och ta emot beröm är inte att behövas. Det är att onanera i en spegelsal. Det vill säga: helvetet. Därmed inte sagt att jag inte tycker om att prata och ta emot beröm. Det gör jag givetvis. Men det kan inte vara meningen med mitt yrkesliv. Meningen med mitt yrkesliv ska vara att försöka tillföra något i sammanhang som jag tycker är akut betydelsefulla. Vilka sammanhang det är kommer att visa sig. Ledtråd: Sjunnesson, Dagerlind och deras polare kommer att bli ganska purkna, vågar jag hoppas.