Den här sommarens smärta handlar om ett par människor i mitt liv. De har inte varit så snälla mot mig, kan man säga, och den fulla insikten om detta är som en långtradare parkerad på min rygg. Jag kan inte andas. Det vidriga är att jag väger så lätt. Min rygg är ingen lämplig parkeringsplats för långtradare. Men fordonet inser inte detta, naturligtvis. Den märker inte att den gör mos av undertecknad, och om den fick reda på det skulle den sannolikt glömma det inom några dagar.
Det är the story of my life: andra människor betyder mer för mig än jag för dem. Varför är jag ur stånd att bedöma. Förr i världen trodde jag att det berodde på att jag helt enkelt ÄR SÄMRE. Men det är jag nu för gammal för att tro. (Eller rättare: jag har levt för länge för att tro det) Snarare handlar det kanske om att jag blir så extremt fäst vid andra. Ibland. Om jag har otur gör de människor jag blir fäst vid slarvsylta av mig. Inte alltid. Bara då och då. Det är väl inte ovanligt. Det är väl ingenting som är unikt för mig.
Det enda som finns att göra är att uthärda, och ta vara på de naturliga lidandepauserna. I dag trodde jag att jag skulle falla ihop av andnöd på Coop Extra. Men i samma ögonblick som jag hasade ut därifrån kom en våldsam regnskur, gigantiska vattendroppar störtade från himlen, och jag gick långsamt genom regnet, plötsligt lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar