Dag 6: Stanna då, hjärtjävel

Dag 6 bjuckar på det första rejäla bakslaget i projektet Marty outsmartar sin smärta! Intressant. Alldeles nyss var jag på Coop Extra och trodde att mitt hjärta skulle stanna mellan köttdisken och chipshyllan. Nu har jag närmare 25 års erfarenhet av panikångest, och är dessutom medveten om att jag slutade med SSRI-medicin för någon månad sedan. Så jag var cool. Ingen märkte något. Jag tänkte: "Stanna då, hjärtjävel, om du ska stanna. Men gör det helst innan affären stänger så att personalen inte måste jobba övertid medan de väntar på ambulansen." Panikångest ska man hålla kort. Inte fråga den hur länge den tänker pågå, inte åka till akuten för EKG, inte skrämma upp omgivningen. Man ska bara fortsätta med det man höll på med och samtidigt tala till ångesten i korta, stränga kommandon. Sedan förra sommaren har jag ingen dödsskräck, vilket hjälper väldigt bra. Döden kan ta sig i pastejköket. Jag VILL inte dö, men om jag gör det är det liksom ingen megasurprise. Inte så att alla måste skrika: "VA? Dog hon OCKSÅ? Räcker det inte med ALLA ANDRA som REDAN HAR DÖTT?" Det vore snarare en extrem överraskning om jag aldrig dog.

Jag har varit så duktig i flera dagar. Min hjärna har varit muskelpumpad som en jävla Belgian Blue. Självfallet kommer ett bakslag. I dag är jag som en bebis. Naturligtvis märks det inte, men det är jag. Alla ljud ter sig outhärdliga - och jag är inbäddad i en ljudmatta utan lufthål. Inga möjligheter till ensamhet står till buds. Det är bara att uthärda. Och jag ser inget slut. Dag 6 - SKOJAR du med mig? Hur fan är det möjligt? Det känns som om jag har arbetat i månader med detta. Ska det inte komma en belöning efter långt och hårt arbete? Nej, det är just vad det inte gör. Det som kommer är MER LIDANDE. Som bara kan botas med MER FÖRNUFT. Vad ska vi (alla) göra med våra primitiva känslor? Det går inte att hålla dem outsmartade dygnet runt. Att avrätta dem går inte heller. Det enda som går är att uthärda och uthärda och uthärda tills det är dags att begrava alltsammans. Och när det blir får man inte bestämma själv. Lidandet har sin gång, som en årstid. Jag har bestämt att barnen och jag ska rymma när jag kommer hem från Åmål, dit jag ska på fredag för att jobba. Jag vet inte vart barnen och jag ska rymma, men vi måste rymma någonstans. Jag står inte ut med att hålla oss instängda i Vällingby när jag har möjlighet att ta oss härifrån. Vi hittar på något. 

Jag hyser ett försiktigt hopp om att kanske kunna ha lite roligt i Åmål. Det kommer att finnas människor där. Människor som intresserar mig. Som kanske tycker om att tänka på samma saker som jag tycker om att tänka på. Böcker och sådant. Jag måste hålla mig vid liv. Nu menar jag inte fysiskt. Jag menar att jag måste se till att fortsätta vara en högfungerande individ, på det att min förtvivlan icke måtte påverka någon annan negativt. Det är mitt jobb nu. Det är mitt jobb.

Är det möjligt att stundtals teleportera sig till en tid då allt det här är över? Det kan ju vara redan om ett halvår, eller ännu tidigare. Om jag mycket intensivt tänker på en tid då inget av det som just nu sker längre angår mig - då kan jag kanske vara där. Bara en liten stund. Existera bara en liten stund i en fiktiv värld där jag inte är så här olycklig. Jag ska testa detta nu.