Solorehabilitering

Jag rehabiliterar mig själv i brist på alternativ. Hoppas att jag hinner en bit i det arbetet innan något nytt inträffar så att jag måste börja om. Jag tackar ja till vissa jobb, eftersom den person jag är när jag arbetar är igenkännlig för mig. Arbetet är en trygg plats, i vilket fysiskt rum det än sker. En annan rehabiliteringsform är hushållsarbete. If all else fails kan jag städa, tvätta, tömma och fylla diskmaskinen, och samtidigt leka att jag är någon annan, eller att jag är jag fast trygg. Men det viktigaste är att leka med barnen. Det är den absolut bästa världen att vara i. Arbetet och barnen är höga

pelare som reser sig ur den monumentala gyttja som är mitt invaderade psyke.