Jag vill bara sova. Det går över. Allting går över, hela tiden. Den här dagen är på väg att glömma sig själv. Ögonblick som får mig att vilja röra mig framåt är med största säkerhet på väg för att rädda mig. Ja, kanske är de redan i Alvik. Annars får jag väl åka till dem. Vid tillfälle. Men i dag är mitt liv byggt av tvättstugor och miljöstugor och diskmaskiner och gamla skuldsedlar och ny, sakta svalnande vrede från när och fjärran. En natt drömde jag att jag skulle avrättas i en tunnelbanevagn. Man hade hängt upp mig alldeles under taket, inom några minuter skulle mitt huvud huggas av, men först måste jag skriva något. Man höll upp min dator framför mig så att jag skulle nå tangenterna. Jag tror att det var en debattartikel jag skulle skriva. Jag hade skruvar under nyckelbenen. Blodet rann nedför armarna. Jag var rädd att det skulle rinna ned på tangentbordet och förstöra hela datorn. Långt borta pratade någon med mycket hög röst om katastrofer som var på väg att detonera.
Jag läser det här http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/catia-hultquist-det-som-borjar-i-lust-kan-snabbt-bli-livsfarlig-dans/ och det här http://www.dn.se/kultur-noje/catia-hultquist-det-gor-ont-att-lasa-ulf-lundells-blogginlagg-1/ och tänker att jag aldrig någonsin i hela mitt liv, om jag så lever tills jag blir 650 år, ska skriva ett enda skiljetecken som skulle kunna tolkas som "självbiografiskt". Inte om min barndom, inte om mina barns barndomar, inte om mina mest avlägsna släktingars mothafuckin´ barndomar. Det räcker så bra med fasan i att ge ut en bok överhuvudtaget. Tänk att dessutom veta att människor i ens omedelbara närhet kommer att läsa, eller ännu värre: reagera innan de ens har läst. Jag skulle hellre gegga i mitt kött med en elektrifierad potatisskalare.
För övrigt är det mycket roligare att hitta på. Jag vet redan vad som har hänt i mitt liv. Men vad som kommer att hända i mina böcker har jag ingen aning om.