"Du tål ju mer"

P: "Jag måste inte vara lika försiktig med dig som med andra. Jag vet att du tål mer. Jag kan säga saker till dig som jag inte säger till andra, eftersom jag känner att jag måste tassa på tå kring dem för att inte såra dem."

Jag: " - "

Sedan bölade jag halva natten. Det är säkert inte så sympatiskt att böla halva natten över en sådan sak, men P:s replik är en av de vanligaste jag får höra, tillsammans med "Du är gränslös" och "Du är annorlunda". På grund av dessa replikers vanlighet lägger jag mig vinn om att aldrig själv tala om för andra människor hurdana jag tycker att de är, om det inte rör sig om otvetydiga komplimanger. 

Det är möjligt att jag kan betraktas som annorlunda (det beror väl på vad man jämför med). Gränslös är jag definitivt inte, men jag förstår vad folk menar. Det är ett slarvigt använt standarduttryck. Dock: att jag skulle tåla mer än andra är inte med sanningen överensstämmande. Jag kan bli helt förtvivlad över saker som sägs till mig av människor som jag bryr mig om - men jag klarar för det mesta inte att visa det. Jag går hem och tar hand om mina reaktioner själv i stället. Det är mitt defaultläge. Om jag skulle säga: "Nej, nu sårade du mig något fruktansvärt" skulle jag få dåligt samvete för att den andre kanske fick dåligt samvete. Det är lättare för mig om jag vet att det bara är jag som mår dåligt. Jag vill att alla omkring mig ska må bra, och jag vill absolut inte vara skyldig till att någon annan är olycklig. Inte ens om det, för att nu använda juvenil moral, var HEN SOM BÖRJADE. 

Att fungera på detta sätt är minst sagt problematiskt. Både för mig och för människorna omkring mig. Hur ska de bete sig om jag inte kan visa när jag blir ledsen för något? Är det konstigt att de tror att jag tål allt? Nej. Det är mitt fel, haha! På det sättet är det rätt åt mig om jag bölar halva natten. 

I fallet P är det dock speciellt, eftersom hen har stor makt över mig. Även en vuxen kulturtant kan ibland befinna sig i konkret underläge.

Åtgärder för att hantera detta: vara med barnen, arbeta, lyssna på musik, tänka på viktigare saker än hur jag mår. 

Samt: fundera på om P ska få fortsätta ha makt över mig. Det är högst tveksamt. Men jag blir (tydligen) inte av med grundproblemet genom att byta ut människorna i mitt liv. Jag har ju samma effekt på de flesta, uppenbarligen. 

Det får kanske vara så här, helt enkelt. Nu: städa.

Bilden föreställer alla som tror att jag inte har några mothafuckin´ feelings.