Jag kan bara skriva fiktion. Inte blogga om mitt liv. Eller: jag skriver naturligtvis hela tiden om mitt liv, men i fiktiv form. Människorna och händelserna transponeras hitan och ditan. Byter om och plastikopereras. Skälen är inte bara de uppenbara: att jag gör klokt i att skydda mig själv och andra, och att berättelsen blir bättre om den fiktionaliseras och förhöjs. Huvudorsaken till fiktionaliseringen är att jag inte förmår berätta om mitt liv. Eller också gör jag det nu. Människor brukar berätta vad de “känner inför” händelser och företeelser, men jag hinner inte ta reda på vad jag känner. Det behöver inte vara negativt. Eller positivt. Det är bara så min tillvaro ser ut. Jag verkställer. Och när jag inte verkställer tittar jag på Netflix och läser böcker. Mina dagböcker är så krypterade att jag knappt förstår anteckningarna själv efter något år. Många dagböcker har jag dessutom bränt upp. Det är så tillfredsställande att se sidorna brinna. Bläcket försvinner först. Det visste jag inte förrän jag såg det. Först upplöses orden i tomma intet, och sedan fattar själva papperet eld. Jag river ut en sida i taget tills jag blir otålig och eldar upp dem buntvis. Nej, jag har ingen eldstad hemma. Jag är någon annanstans när jag eldar. Inte så långt bort. Tunnelbanan, Roslagsbanan, en buss. Grannen på den andra platsen figurerar i min senaste roman. Hoppas att han inte har läst den. Det står att han vill bajsa. Ja, ni förstår; om jag karbonkopierade in min familj, eller mina närmaste vänner, i litteraturen på det sättet skulle jag få problem. Jag förstår inte hur de orkar, hur de överlever, de författare som öppet skriver om sina närmaste. Dessa närmaste måste väl ställa frågor, protestera, sätta igång snåriga diskussioner? Och så kämpar författaren: “Men det här är ju mitt perspektiv. På sätt och vis är det faktiskt fiktion”, und so weiter. Sådant brukar folk inte gå med på. Jag vet det. Efter några pjäser som jag skrev för länge sedan.

Huset som jag bor i byggdes 1991, när mitt liv var som värst. Detta tänker jag på som en senkommen tröst till den jag då var. Någonstans långt borta byggdes ett hus där jag många år senare skulle få bo tillsammans med mina barn. Många människor samarbetade för att resa den här byggnaden, som jag skulle komma att bo i. Och mitt liv skulle vara oigenkännligt. Ja, det är fortfarande oigenkännligt. När jag ibland, sällan, råkar passera huset jag bodde i 1991, och slutgiltigt lämnade 2005, tänker jag fortfarande att det egentligen är där jag bor. Egentligen är jag den person som bodde där. Jag är bara på studiebesök i en mycket tryggare och oändligt mer privilegierad tillvaro. Det känns som om ingen tid har gått sedan 2004. Varje år är som ett dygn. Just nu är det ljusan dag, men jag dagdrömmer att det är natt. Att jag nästan inte syns i mörkret. Att inte synas är viktigt för mig.

Mitt liv är att fortsätta arbeta hårt. Så måste det vara. Inte bara av praktiska och ekonomiska skäl. Jag måste arbeta hårt, för annars tar min hjärna över hela den verksamhet som är min existens. Jag har naturligtvis känslor. Men jag måste använda dem till att arbeta. Om jag bara kände dem, utan att omsätta dem i arbete, skulle de tvinga mig längre och längre bort från arbetet. De skulle tvinga mig in i diverse projekt som inte bringar hem the bacon, för att nu försöka använda ett ungdomligt och lekfullt språkbruk.

Ibland misstänker jag mina vänner för att inte tycka så mycket om mig. Men i de stunderna kommer 
jag fram till att det inte gör så mycket i så fall. Jag tycker ju om dem.