Det är bäst att hitta på allt själv

I dag vaknade jag angstdragerad och multen. Stålarna räcker inte, jag har fått nya, aggressiva sms och det är fullt möjligt att meningen med livet verkligen är ämnesomsättning. Dessutom har jag inte tid.

Det är skrivandet som räddar mig, trots att jag stundom avskyr det, eftersom det är så skräckinjagande. Det enda som inte kan bli förstört är det jag hittar på själv. Det springer förvisso fortfarande ur min hjärna, och de växande insikterna om hjärnfunktioner (jag amatörgooglar) är deprimerande. Alltså: att vi är möjliga att kartlägga med sådan precision. Att vi är avancerade daggmaskar. Det jag har skapat själv är åtminstone på sätt och vis mitt eget. Även om innehållet är fullständigt uttjatat kan jag formulera det som jag vill, sätta på den existentiella klippdockan kläder som jag har valt. Just nu skriver jag, i enlighet med min osunda fixering vid förruttnelse, om en fruktansvärt arg, 89-årig kvinna som ballar ur på ålderdomshemmet. Jag kan inte sluta tänka på moral, och hur rimligt/orimligt det är att släppa taget om den i takt med att världen släpper taget om oss. Moral måste ju handla om att förhålla sig till världen, så om världen slutar förhålla sig till mig kan jag kanske sänka, eller rentav elda upp, min moral? "Jag" är i detta fall inte jag, utan personen jag uppfinner i min text. Om jag befinner mig så nära utplåning att omgivningen är rädd för mig kan jag kanske utan ruelse ge den goda skäl att vara det?
I en eller annan lagom otäck ledarkrönika (ledarsidorna måste vara den läskigaste skräckgenren) stod det för några veckor sedan i en bisats att ingen bör räkna med att det sista året i livet blir det bästa. Nej. Sannolikheten är stor att det blir det värsta. Så varför kan inte den döende också få vara värst?

Men ibland önskar jag att jag hade en hemlig vän. Vad fjantigt. Men jag önskar att jag hade en hemlig vän som jag kunde rapportera till, i lönndom, och hen skulle alltid vara på min sida. Jag skulle inte behöva fiktionalisera allt jag vill berätta om. Bara meddela den hemliga vännen att jag är mycket tröttare än jag leker att jag är, att jag känner mig ensam, att jag har en stalker som aldrig ger upp, att min hjärna skrämmer mig. Och vännen skulle rapportera om sitt liv, ja, hen skulle berätta för mig i timmar, allt möjligt, inte bara om sitt liv, utan om saker hen kunde och visste, hade läst, tyckte om, undrade. Varför måste vännen vara hemlig? För att jag ska kunna vara det.