Allt är som vanligt. Jag tycker om när allt är som vanligt. Snart kommer barnen att vilja gå ut. 

Jag dricker mitt kaffe ur Constant reader-muggen jag fick av Linda och tänker på de döda. Eftersom jag tycker att det är för mycket begärt att man ska kunna acceptera, detta David Eberhard-krusterade ord, att någon som man älskar inte längre existerar, har upphört, Safari kunde inte öppna sidan, ett fel uppstod, var vänlig försök aldrig mer - ja, eftersom jag saknar grundförutsättningar för acceptans av den sortens absurditeter, är min strategi i stället att inte acceptera. Jag fortsätter helt enkelt relationen, och vikarierar för den döde i våra samtal. Jag är en sorts understudy för den som tyvärr har fått förhinder. Jag är inte lika bra. Det är klart att jag inte är. Om ni går till Göta Lejon för att se “Det påstrukna förklädet” vill ni inte att en röst ska kväka ur högtalarna: “Kära publik! Pernilla Wahlgren är sjuk, och rollen som Kitty spelas därför i kväll av Sigbritt Arborelius.” Inte för att det är något fel på Sigbritt. Hon har kanske gått Operahögskolan eller vad som helst. Men “Det påstrukna förklädet”-upplevelsen blir en smula murknare och dassigare utan La Pernilla, icke sant. Jag gör mitt bästa. För övrigt är det just när allt är som vanligt som det blir möjligt att hoppa in för döda medspelare i livet, leva parallella liv, tänka tankar som inte kan, eller bör, skrivas ned. Därför är Vällingby den perfekta platsen. Vällingby är upprepningarnas hemvist på jorden, tänker jag, och ser hela förorten repas upp som en stickad tröja, barnen och jag hänger och dinglar i vår garnbit, det känns som på Gröna Lund fast utan säkerhetsanordning, i andra delar av garnet ser vi den närmast mytologiske Kurt, “Kan du hjälpa mig?”-Elisabeth, alla på Vällingby Tobak och JM, vaccinationskliniken, alla tvättstugorna med vidhängande tvättmaskiner, grekiska kolgrillsbaren, parkleken, akvariet som förut tillhörde simhallen, men som har lösgjort sig och borvlar än hit, än dit, som ögonen i en förvärkt skalle. I natt drömde jag att min skalle innehöll vatten i stället för hjärna, och mina ögon var fiskar som simmade omkring helt oorganiserat, utan utsikt.