måndag 29 juni 2015

Sommarlovspussisar från dödelidöden

Plötsligt är allting ett år sedan, och det är fortfarande i rörelse, och jag klarar det inte bättre nu än då. Döden kunde fan inte ha valt en sämre tidpunkt än början av sommarlovet. Jag kan inte vara apatisk. Inte för ett ögonblick. Jag måste leka vara glad-leken utan avbrott, hela dagarna och hela kvällarna. Vara hemma och vara glad, rusa till diverse jobb och vara glad, rusa hem och vara glad. Jag kan eventuellt böla på tunnelbanan, men vem fan vill egentligen böla där. Det är inte så att jag inte är glad när jag leker vara glad-leken. Jag är glad på riktigt. Men det kräver groteska ansträngningar att hålla omgivningens synfält fritt från det andra. Fasan över att den enda jag inte behövde förklara något för fortfarande är borta, fyllde år i lördags, fyller ett år som död den 9 juli. Egentligen är jag helt oresonlig när det gäller detta. Jag accepterar det inte. Det är barnsligt av mig. Jag fick tjugotre år av en gemenskap så särskild att jag avstår från att försöka beskriva den. Sorgen, däremot, är lätt att beskriva: den är som en förlossningssmärta som aldrig tar slut. Alltså: en smärta så stark att det enda möjliga är att skrika HJÄLP MIG HJÄLP MIG HJÄLP MIG, trots att man vet att det inte finns någon hjälp; att man måste klara det själv. I detta fall kommer det inget barn som belöning. Det kommer ingen belöning alls. Bara mer frånvaro, i all oändlighet, tills jag själv dör. Är det så? Kommer det att vara så här varje år i juni och juli? I så fall får jag stå ut med det. Vad skulle jag annars göra?


tisdag 23 juni 2015

"Du tål ju mer"

P: "Jag måste inte vara lika försiktig med dig som med andra. Jag vet att du tål mer. Jag kan säga saker till dig som jag inte säger till andra, eftersom jag känner att jag måste tassa på tå kring dem för att inte såra dem."

Jag: " - "

Sedan bölade jag halva natten. Det är säkert inte så sympatiskt att böla halva natten över en sådan sak, men P:s replik är en av de vanligaste jag får höra, tillsammans med "Du är gränslös" och "Du är annorlunda". På grund av dessa replikers vanlighet lägger jag mig vinn om att aldrig själv tala om för andra människor hurdana jag tycker att de är, om det inte rör sig om otvetydiga komplimanger. 

Det är möjligt att jag kan betraktas som annorlunda (det beror väl på vad man jämför med). Gränslös är jag definitivt inte, men jag förstår vad folk menar. Det är ett slarvigt använt standarduttryck. Dock: att jag skulle tåla mer än andra är inte med sanningen överensstämmande. Jag kan bli helt förtvivlad över saker som sägs till mig av människor som jag bryr mig om - men jag klarar för det mesta inte att visa det. Jag går hem och tar hand om mina reaktioner själv i stället. Det är mitt defaultläge. Om jag skulle säga: "Nej, nu sårade du mig något fruktansvärt" skulle jag få dåligt samvete för att den andre kanske fick dåligt samvete. Det är lättare för mig om jag vet att det bara är jag som mår dåligt. Jag vill att alla omkring mig ska må bra, och jag vill absolut inte vara skyldig till att någon annan är olycklig. Inte ens om det, för att nu använda juvenil moral, var HEN SOM BÖRJADE. 

Att fungera på detta sätt är minst sagt problematiskt. Både för mig och för människorna omkring mig. Hur ska de bete sig om jag inte kan visa när jag blir ledsen för något? Är det konstigt att de tror att jag tål allt? Nej. Det är mitt fel, haha! På det sättet är det rätt åt mig om jag bölar halva natten. 

I fallet P är det dock speciellt, eftersom hen har stor makt över mig. Även en vuxen kulturtant kan ibland befinna sig i konkret underläge.

Åtgärder för att hantera detta: vara med barnen, arbeta, lyssna på musik, tänka på viktigare saker än hur jag mår. 

Samt: fundera på om P ska få fortsätta ha makt över mig. Det är högst tveksamt. Men jag blir (tydligen) inte av med grundproblemet genom att byta ut människorna i mitt liv. Jag har ju samma effekt på de flesta, uppenbarligen. 

Det får kanske vara så här, helt enkelt. Nu: städa.

Bilden föreställer alla som tror att jag inte har några mothafuckin´ feelings.

måndag 22 juni 2015

1. Förvirring 2. Ångest 3. Vrede 4. Mer förvirring. 5. Mer vrede.

söndag 21 juni 2015

Ulysses som foster

I dag rekommenderar jag Erik Anderssons "Dag ut och dag in med en dag i Dublin" i TV4. Om hans arbete med att översätta Ulysses. Han beskriver sitt mödosamma och surrealistiska kneg med en precision som får honom att påminna om James Joyce. Lyssna:

"Även korvarna är återkommande. Ungefär i det här skedet fick jag trettionio graders feber i några dagar och drömde många underliga drömmar. I en dröm höll jag på och översatte, men jag satt inte framför datorn. Det gällde ett stycke i Ulysses som bara bestod av namn på korvar, kanske fyrtio femtio stycken. Vissa av de här namnen var inte ens substantiv, utan verb. Men det var ändå korv! Jag började metodiskt från början och lyckades knäcka en och annan knackkorv, men då kom nästa bekymmer: jag hade inget papper, ingen penna, ingen dator. Jag blev tvungen att memorera alla korvarna i en enda lång bana.
Jag trodde att det här var en mardröm, det vill säga något man kan vakna upp från. Men just som verkligheten lär överträffa dikten visade sig dikten överträffa drömmen: snart stöter jag på en uppräkning av åttio helgon, som alla måste kontrolleras i uppslagsböckerna för att få fram rätt svensk namnform i mån av sådan."

Den där helgonuppräkningen minns jag från sommaren då jag läste Ulysses. Jag tror att jag var gravid. Med vem? I alla händelser verkar det både perverst och kongenialt att läsa just den boken medan en annan människa frenetiskt lever inuti ens kropp. Båda situationerna är egentligen absurda, och Ulysses påminner i mångt och mycket om ett växande foster. Den är sig aldrig lik, och den kan inte hoppa över något av sina många utvecklingsmoment i en process som är blixtsnabb och ofantligt omständlig på samma gång. Dessutom stannar den kvar i medvetandet och kroppen precis som en grossess. Jag minns med stor precision hur det kändes att bli kittlad från insidan, av barnets fysiska armbåge såväl som av Joyces litterära dito. För övrigt letade jag redan då alltid efter böcker som påminde mig om Lelles brev, trots att Lelle på den tiden var vid liv. Han gav mig faktiskt Eyvind Johnsons Strändernas svall i trettioårspresent.

Den här dagen kräver mycket av kulturtantens skraltiga inre organism. Jag måste bli färdig med min geriatriska porrnovell, podda med Dominika och klippa avsnittet. Samt en mängd andra saker som ni, vilka ni nu är, med största sannolikhet inte hyser någon särdeles intensiv längtan efter att känna till.

Boktipset kan ni se här, tillsammans med två andra bra tips: http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3187071

lördag 20 juni 2015

Det är bäst att hitta på allt själv

I dag vaknade jag angstdragerad och multen. Stålarna räcker inte, jag har fått nya, aggressiva sms och det är fullt möjligt att meningen med livet verkligen är ämnesomsättning. Dessutom har jag inte tid.

Det är skrivandet som räddar mig, trots att jag stundom avskyr det, eftersom det är så skräckinjagande. Det enda som inte kan bli förstört är det jag hittar på själv. Det springer förvisso fortfarande ur min hjärna, och de växande insikterna om hjärnfunktioner (jag amatörgooglar) är deprimerande. Alltså: att vi är möjliga att kartlägga med sådan precision. Att vi är avancerade daggmaskar. Det jag har skapat själv är åtminstone på sätt och vis mitt eget. Även om innehållet är fullständigt uttjatat kan jag formulera det som jag vill, sätta på den existentiella klippdockan kläder som jag har valt. Just nu skriver jag, i enlighet med min osunda fixering vid förruttnelse, om en fruktansvärt arg, 89-årig kvinna som ballar ur på ålderdomshemmet. Jag kan inte sluta tänka på moral, och hur rimligt/orimligt det är att släppa taget om den i takt med att världen släpper taget om oss. Moral måste ju handla om att förhålla sig till världen, så om världen slutar förhålla sig till mig kan jag kanske sänka, eller rentav elda upp, min moral? "Jag" är i detta fall inte jag, utan personen jag uppfinner i min text. Om jag befinner mig så nära utplåning att omgivningen är rädd för mig kan jag kanske utan ruelse ge den goda skäl att vara det?
I en eller annan lagom otäck ledarkrönika (ledarsidorna måste vara den läskigaste skräckgenren) stod det för några veckor sedan i en bisats att ingen bör räkna med att det sista året i livet blir det bästa. Nej. Sannolikheten är stor att det blir det värsta. Så varför kan inte den döende också få vara värst?

Men ibland önskar jag att jag hade en hemlig vän. Vad fjantigt. Men jag önskar att jag hade en hemlig vän som jag kunde rapportera till, i lönndom, och hen skulle alltid vara på min sida. Jag skulle inte behöva fiktionalisera allt jag vill berätta om. Bara meddela den hemliga vännen att jag är mycket tröttare än jag leker att jag är, att jag känner mig ensam, att jag har en stalker som aldrig ger upp, att min hjärna skrämmer mig. Och vännen skulle rapportera om sitt liv, ja, hen skulle berätta för mig i timmar, allt möjligt, inte bara om sitt liv, utan om saker hen kunde och visste, hade läst, tyckte om, undrade. Varför måste vännen vara hemlig? För att jag ska kunna vara det.

fredag 19 juni 2015

Varför kan man inte bli kär i sig själv?

Eller kan man det? Jag känner ingen som har varit det. Men det vore så praktiskt. Man skulle hångla med sig själv, ha på sig sina egna kläder för att känna sig nära sig själv när man inte var hemma, skriva kärleksbrev till sig själv och onanera hela dagarna. Varje gång man såg sig i spegeln skulle man bli nervös och få röda prickar på halsen. Och så skulle man ha passionerade bråk och fantastiska återföreningar med sig själv. Ibland skulle man kanske vara otrogen, och sedan gå stärkt ur den krisen.
Många dyrkar ju sig själva, men det är inte samma sak. Det vore så hyvens att kunna känna sexuell attraktion till sin egen kropp, undra vad man själv tänkte, bli svartsjuk när man tittade på andra människor. Undra varför man inte fick några sms från sig själv. Då skulle man kunna fråga sig själv varför man inte sms:ade, och få svar som var möjliga att tro på. Det skulle ha gjort livet oerhört mycket lättare för Ester Nilsson.

Jag vill bara sova. Det går över. Allting går över, hela tiden. Den här dagen är på väg att glömma sig själv. Ögonblick som får mig att vilja röra mig framåt är med största säkerhet på väg för att rädda mig. Ja, kanske är de redan i Alvik. Annars får jag väl åka till dem. Vid tillfälle. Men i dag är mitt liv byggt av tvättstugor och miljöstugor och diskmaskiner och gamla skuldsedlar och ny, sakta svalnande vrede från när och fjärran. En natt drömde jag att jag skulle avrättas i en tunnelbanevagn. Man hade hängt upp mig alldeles under taket, inom några minuter skulle mitt huvud huggas av, men först måste jag skriva något. Man höll upp min dator framför mig så att jag skulle nå tangenterna. Jag tror att det var en debattartikel jag skulle skriva. Jag hade skruvar under nyckelbenen. Blodet rann nedför armarna. Jag var rädd att det skulle rinna ned på tangentbordet och förstöra hela datorn. Långt borta pratade någon med mycket hög röst om katastrofer som var på väg att detonera.
Jag läser det här http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/catia-hultquist-det-som-borjar-i-lust-kan-snabbt-bli-livsfarlig-dans/ och det här http://www.dn.se/kultur-noje/catia-hultquist-det-gor-ont-att-lasa-ulf-lundells-blogginlagg-1/ och tänker att jag aldrig någonsin i hela mitt liv, om jag så lever tills jag blir 650 år, ska skriva ett enda skiljetecken som skulle kunna tolkas som "självbiografiskt". Inte om min barndom, inte om mina barns barndomar, inte om mina mest avlägsna släktingars mothafuckin´ barndomar. Det räcker så bra med fasan i att ge ut en bok överhuvudtaget. Tänk att dessutom veta att människor i ens omedelbara närhet kommer att läsa, eller ännu värre: reagera innan de ens har läst. Jag skulle hellre gegga i mitt kött med en elektrifierad potatisskalare.
För övrigt är det mycket roligare att hitta på. Jag vet redan vad som har hänt i mitt liv. Men vad som kommer att hända i mina böcker har jag ingen aning om.

tisdag 16 juni 2015

Då gjorde jag bort mig

I går gjorde jag bort mig. Det är ett av mina yrken, verkar det som. Jag var på Arenagruppens sommarfest, och pratade mycket länge med en sympatisk man. Jag berömde hans fantastiska insatser som kulturminister 1982-89, citerade ur en artikel han skrev för några år sedan, lade ut texten om kulturpolitik, politikens väsen, Alice Bah Kuhnke. Jag var så lycklig över att få samspråka med den store Bengt Göransson. När jag skulle gå sade han: "Jag heter Boa Ruthström och är chef för Arena idé."
Detta är jag.

söndag 14 juni 2015

Equestrian footwear by Lotta-Potta

För många år sedan var jag hemma hos några moderater som bodde någonstans utanför Stockholm. Mamma moderat hade startat en verksamhet i familjens källare. Reflexologi hette det. Hon tryckte på undersidan av folks fötter och botade därmed allt möjligt. Pappa moderat älskade Munsökorv. De hade en snurrande träbricka på vilken de placerade diverse ostar och korvar och Trocomare örtsalt och brödbitar. "Jag tycker så mycket om Munsökorv att jag brukar kalla det Mumsekorv", anmärkte pappa moderat. Långt, långt senare jobbade jag med en teaterföreställning i vilken Johan Wahlström sade: "Konjak. Och en kååv. En Munsö-kååv." Ett vackert exempel på att allt hänger samman, ja, att Gud finns i allt. Att evolutionsteorin är just det: en teori bland andra. Inte kan den dramaturgiska Munsöbågen i mitt liv vara effekten av en rad osammanhängande incidenter utan mening? Nej. Munsökorven har inför mina ögon avtäckt Guds anlete.

I dag leker jag att jag är en sådan som håller i en turkos tekopp och pratar om hur det inte får gå till i skolan. Att personalen beter sig oacceptabelt, och att någon från kommunen borde arrangera ett möte.  När jag har pratat färdigt om det går jag och spelar paintball med min väninna Lotta-Potta (kärleksfullt smeknamn från gymnasieåren), som just har kommit hem från Singapore, där hon vistats sedan hennes arbetsplats av ekonomiska skäl valde att placera delar av verksamheten där. Lotta-Potta berättar om sin tid i Singapore medan vi ogenerat byter om till oömma kläder. Hon träffade en irländsk man där, och många komplikationer uppstod. Nu har hon sagt upp sig och bestämt sig för att starta eget företag. Hon ska sälja gummiskydd till hästskor. Finns det? I min lek finns det. Om man inte vill att det ska låta så mycket när man rider (t ex om man ska rida bland ljudkänsliga människor, djur och ekosystem) använder man sådana skydd. Det unika med just Lotta-Pottas gummiskydd är att hon har stansat in små budskap i dem, som kan läsas i hästens hovspår. "Happiness is not a destination. It´s a way of life", kan det till exempel stå. Eller: "Keep calm and leave it to Lotta-Potta". Företaget ska heta "Equestrian footwear by Lotta-Potta". Skydden finns i alla regnbågens färger.

Jag började leka detta i samband med att min son så gärna ville ha en ost- och baconburgare. Eftersom jag inte är David Eberhard känner jag inom mig att jag titt som tätt kan unna barnen gotter av detta slag. Problemet är bara att det är så pinsamt att gå till korvkiosken och beställa. Sedan jag lärde mig tänka och tala har jag upplevt det som pinsamt att beställa saker - i synnerhet i korvkiosker. Det blir för intimt. Jag vill inte blanda in människor i mitt liv på det sättet. Ge dem inblick i vad barnen och jag kan tänkas gnassa. Det ska vara privat. Mycket svårt att förklara. Nej, egentligen är det lätt att förklara. Det handlar om att jag har en bildlig metallfrisbee inkilad där den egna viljan sitter. Att beställa något är ju att manifestera egen vilja. När jag beställer åt mina barn är det ju egentligen deras vilja som manifesteras, men det kan ju inte korvkioskpersonalen förväntas veta. Sanningen är att jag helst aldrig skulle yttra en mening som börjar med "Jag vill". Ni klykar ju hur hyvens jag passar in i dagens samhälle. Det var därför jag blev glad när Alexander Bard sade att individualismen är på väg att upplösas och ersättas av sökande efter flocktillhörighet (eller multipla flocktillhörigheter). Det diggar jag. Jag kan vara med och säga "Vi vill". Eller bara röra på munnen, som när hela klassen skulle sjunga på skolavslutningarna. Bara röra på munnen i flock. Det är alltså min idealsituation. Vajert!




Allt är som vanligt. Jag tycker om när allt är som vanligt. Snart kommer barnen att vilja gå ut. 
Jag dricker mitt kaffe ur Constant reader-muggen jag fick av Linda och tänker på de döda. Eftersom jag tycker att det är för mycket begärt att man ska kunna acceptera, detta David Eberhard-krusterade ord, att någon som man älskar inte längre existerar, har upphört, Safari kunde inte öppna sidan, ett fel uppstod, var vänlig försök aldrig mer - ja, eftersom jag saknar grundförutsättningar för acceptans av den sortens absurditeter, är min strategi i stället att inte acceptera. Jag fortsätter helt enkelt relationen, och vikarierar för den döde i våra samtal. Jag är en sorts understudy för den som tyvärr har fått förhinder. Jag är inte lika bra. Det är klart att jag inte är. Om ni går till Göta Lejon för att se “Det påstrukna förklädet” vill ni inte att en röst ska kväka ur högtalarna: “Kära publik! Pernilla Wahlgren är sjuk, och rollen som Kitty spelas därför i kväll av Sigbritt Arborelius.” Inte för att det är något fel på Sigbritt. Hon har kanske gått Operahögskolan eller vad som helst. Men “Det påstrukna förklädet”-upplevelsen blir en smula murknare och dassigare utan La Pernilla, icke sant. Jag gör mitt bästa. För övrigt är det just när allt är som vanligt som det blir möjligt att hoppa in för döda medspelare i livet, leva parallella liv, tänka tankar som inte kan, eller bör, skrivas ned. Därför är Vällingby den perfekta platsen. Vällingby är upprepningarnas hemvist på jorden, tänker jag, och ser hela förorten repas upp som en stickad tröja, barnen och jag hänger och dinglar i vår garnbit, det känns som på Gröna Lund fast utan säkerhetsanordning, i andra delar av garnet ser vi den närmast mytologiske Kurt, “Kan du hjälpa mig?”-Elisabeth, alla på Vällingby Tobak och JM, vaccinationskliniken, alla tvättstugorna med vidhängande tvättmaskiner, grekiska kolgrillsbaren, parkleken, akvariet som förut tillhörde simhallen, men som har lösgjort sig och borvlar än hit, än dit, som ögonen i en förvärkt skalle. I natt drömde jag att min skalle innehöll vatten i stället för hjärna, och mina ögon var fiskar som simmade omkring helt oorganiserat, utan utsikt.

lördag 13 juni 2015

Jag kan bara skriva fiktion. Inte blogga om mitt liv. Eller: jag skriver naturligtvis hela tiden om mitt liv, men i fiktiv form. Människorna och händelserna transponeras hitan och ditan. Byter om och plastikopereras. Skälen är inte bara de uppenbara: att jag gör klokt i att skydda mig själv och andra, och att berättelsen blir bättre om den fiktionaliseras och förhöjs. Huvudorsaken till fiktionaliseringen är att jag inte förmår berätta om mitt liv. Eller också gör jag det nu. Människor brukar berätta vad de “känner inför” händelser och företeelser, men jag hinner inte ta reda på vad jag känner. Det behöver inte vara negativt. Eller positivt. Det är bara så min tillvaro ser ut. Jag verkställer. Och när jag inte verkställer tittar jag på Netflix och läser böcker. Mina dagböcker är så krypterade att jag knappt förstår anteckningarna själv efter något år. Många dagböcker har jag dessutom bränt upp. Det är så tillfredsställande att se sidorna brinna. Bläcket försvinner först. Det visste jag inte förrän jag såg det. Först upplöses orden i tomma intet, och sedan fattar själva papperet eld. Jag river ut en sida i taget tills jag blir otålig och eldar upp dem buntvis. Nej, jag har ingen eldstad hemma. Jag är någon annanstans när jag eldar. Inte så långt bort. Tunnelbanan, Roslagsbanan, en buss. Grannen på den andra platsen figurerar i min senaste roman. Hoppas att han inte har läst den. Det står att han vill bajsa. Ja, ni förstår; om jag karbonkopierade in min familj, eller mina närmaste vänner, i litteraturen på det sättet skulle jag få problem. Jag förstår inte hur de orkar, hur de överlever, de författare som öppet skriver om sina närmaste. Dessa närmaste måste väl ställa frågor, protestera, sätta igång snåriga diskussioner? Och så kämpar författaren: “Men det här är ju mitt perspektiv. På sätt och vis är det faktiskt fiktion”, und so weiter. Sådant brukar folk inte gå med på. Jag vet det. Efter några pjäser som jag skrev för länge sedan.
Huset som jag bor i byggdes 1991, när mitt liv var som värst. Detta tänker jag på som en senkommen tröst till den jag då var. Någonstans långt borta byggdes ett hus där jag många år senare skulle få bo tillsammans med mina barn. Många människor samarbetade för att resa den här byggnaden, som jag skulle komma att bo i. Och mitt liv skulle vara oigenkännligt. Ja, det är fortfarande oigenkännligt. När jag ibland, sällan, råkar passera huset jag bodde i 1991, och slutgiltigt lämnade 2005, tänker jag fortfarande att det egentligen är där jag bor. Egentligen är jag den person som bodde där. Jag är bara på studiebesök i en mycket tryggare och oändligt mer privilegierad tillvaro. Det känns som om ingen tid har gått sedan 2004. Varje år är som ett dygn. Just nu är det ljusan dag, men jag dagdrömmer att det är natt. Att jag nästan inte syns i mörkret. Att inte synas är viktigt för mig.
Mitt liv är att fortsätta arbeta hårt. Så måste det vara. Inte bara av praktiska och ekonomiska skäl. Jag måste arbeta hårt, för annars tar min hjärna över hela den verksamhet som är min existens. Jag har naturligtvis känslor. Men jag måste använda dem till att arbeta. Om jag bara kände dem, utan att omsätta dem i arbete, skulle de tvinga mig längre och längre bort från arbetet. De skulle tvinga mig in i diverse projekt som inte bringar hem the bacon, för att nu försöka använda ett ungdomligt och lekfullt språkbruk.
Ibland misstänker jag mina vänner för att inte tycka så mycket om mig. Men i de stunderna kommer 
jag fram till att det inte gör så mycket i så fall. Jag tycker ju om dem.